fick ändtligen erfara: att hans gunstling oeh bögsta ledaren af hans hemliga polis, generaladjutanten för flottorna, amiralen friherre Cederström ställdes af konstitutionsutskottet under tilltsl inför riksrätt just för em :örseelöv af precist enahanda beskaftenhbet som den, hvilken föranledt Wirsönas skymfliga afsättning då ham vägrade lydnad. Riksrättsaktionen emot Cederström, des tuktan som vederfors! gunrstlingen, ehuru ganska behörig, var asåle-: des i sjelfva verket en upprättelse åt Wirsn, och Carl Johan förstod det ganska väl. Han gjorde också allt för att afböja upprättelsen och den således åt honom sjelf gifnoa demeantien, och för att på samma gång frälsa sitt devuerade redskap, Cederström, — med litet mera menniskoförstånd en annan L. v. Engeström — men fåfängt; Wirsåns inflytelse i konstitutionsutskottet var större än hans. Och likväl blef just samme Wirsn, emot hvilken Carl Johan personliger så länge och af så många orsaker var djupt förbittrad, hvars jernvilja, hvars insolenta stolthet, hvars okufliga herrsklystnad och hvars ändtligen ingenting mindre än fördelaktiga tankar om honom sjelf, han ganska noga kände, ändock af honom inkallad i statsrådet uppå Wetterstedts m. fl:s insinuationer och böner. Och ännu mer: han gick om ej gerna likväl utan särdeles motstånd in derpå, i trots af sitt stora begär att agera allenastyrande och gin ännu större fåfänga att så synas, och fastän han rer än väl på förhand visste att Wirsn en gång i konseljen icke skulle nöja sig att derstädes figurera som en nolla eller som ett reservationsråd likasom kamraterna, utan der eftersträfva en sådan afgörande myndighet som sedermera också tillskyndade honom af Carl Johan sjelf namnet riksföreståndaren. Nå väl, fråga vi då: var en sådan man omöjlig att råda, att leda, att styra? Vi svara derpå med full öfvertygelse: nej, visst icke. Och vi skulle; utan att härmed säga för mycket, kunna anföra minst hundrade exempel om ej flera, lika bevisande som det nu anförda om Wirsn, för att etyrka denna uppgöras med de döda likasem åe lefvrande; i minnets bok få inga falska poster införas. Hvad som serdeles utmärkte Platen till bans fördel! framför de andra 1809 ärs män, var att han egde i hög grad viljans energi eller styrka i karakteren, hvilket deremiöt nästan i lika mån faitades Adlersparre, biskop -Rosenstein, Lagerbjelke, Wetterstedt och besyänerligen H. Järta, om hvilken nära neg detsamma kan sägas som em Carl Johan, eller att han till sådant öfvörmått egde temperament ech derataf beberrskades, att han icke es kaode ega någon verklig karskter. Men å andra sidan får äfven erkännas, att Platen utaf denna viljans energi, utaf sitt kraftfalla jag, ofta hänfördes till sjellviskhet, så att han hvarken var negräknad i afseende på medlen för sina föresatsers genonidrifvande och ej heller med tillbörlig gorgfälligbet pröfvade sjelfva föresatserna. Revolutionen 1809 öfverraskade henom, då ifrigt sysselsatt med planer och beräkningar för Göthakanalförstag, oeh statehvälfningen och sakernas nya ordning, till hvilka han med ifver anslöt sig, blefvo för honem,; man kan utan orättvisa säga det, nästan endast medel för hans kanalplans utförande. Att detta föreiag uti fåderneslandets då varande ytterst betryckta och olyckliga ställning och med ett förstördt bankech penningeväsende till på köpet, samt under utsigter för den närmaste framtiden hotande ech fulla af äfventyr, icke var förståndigt, icke samvetsgrannt beräknadt, derom kan icke vara två meningar, och erfarenheten visade äfven snart huru litet hans föresats var moget genomtänkt, huru mycket hans bsräkningar hade likhet med laftslott. Men härpå säg icke Piaten. Och huru litet samvetsgrann ban var i valet af medien för att befordra revolutionen, när han genom denna fått utsigt att kuona påtvinga den nya styrelsen sin kanalplan, bevittnas frarnför allt genom: hans ifriga bemödande att förmå biskop Wingärd stt utgifva ett veterligt falskt intyg om drottniog Sofia Magdalenas vigsel med Muuacken, hvarom den utförliga berättelsen läsesiMinnena. En man som stiger ned till användning af dylika mede! får ej utan starka reservationer lofordas och vupphjas. Genom sin energi, sin ibärdighet och det kraftiga stöd han lemnade revolntionsmännen och den nya regeringen, lyckades det honom emellertid att förmå denna att omfatta hans kanalplan och att identifiera kanalen gem en partisak med revolutionen, så att den som icke var för den förra ocksä hettes vara emot den sednare. På det skitet blef han äfven i stånd att öfvervinna Ständernas botänkligheter, man kan tryggt säga det, till hans egen olycka; — ty han kom derigenom i en falsk ställning för hela sin lifstid och råkade i nödvändighet att blott alltför ofta låta den rmaximen gälla ait ändamålet helgar medlen. Genom kanalförstaget blef han förs: och främst satt i nödvändighet att sjelf omfatia och hylla precist samma ystra ryskengelska politik som Carl Johan 1812, hvarrigenem dena nya rageringens ledamöter förlorade emot denne sitt kraftigaste stöd. För kanalens skall blef han stiftare af den riksförderfliga kansldiskonten, och för kanalens skull tillgrep han ena gängen efter den ardra diskontens fonder för byggnadskassan; och hvem kan: väl rättfärdiga sådana tilltag, för hvilka till och med kriminelt ansvar yrkades vid 1817 ärs riksdag? För att rädda sig ur denna svära ställning och skaffa medel till kanalbyggnaden samt någon hjelp åt de -olyekliga aktieegarne, som hade blifvit så smärtsamt bedragne, mäste han nu, med uppoffring af all politisk sjelfständighet, kssta sig i Carl Johans armar och göra sig till att villigt redskap åt dennes planer både i Sverge och Norge. Hvilka fläckar på Piatens minne äro ej hans uppträdande vid 1823 ärs riksdag, för att få Ankarsvärd utstött ur representationen, och hans norska riksstäthållarebedrifter 1829! Och hvilka ytterligare vidtutseende planer att ävägabringa nya ofantliga kostnader för staten, på det att Göta kanal på något sätt sknolle blifva vinstgifvande, hvälfde han ej i sitt hufvud, när döden ryekte honom bert! Pe blefvo synliga vid 1829 års riksdag och uti den lifliga skriftvexling sem föregick denna, — eMinnenas författare bör sannernerligen i de följande delarne taga sig bättre till vara att ej så tanklöst såsom hittills slösa så med beröm som med tadel. Han gör annvars sig sjelt blott löjlig genom okunnighet och partiskhet, mm RR rn ES NS