delser borde hafva hjelp då hom begärde den, hom måtte nu hafva rätt eller orätt. Uppmuntrad af ett sådant förekommande nit, lät hertiginnan sig uppresas från sin knäböjande getällning och berättade hela historien om sina olyckor. Då hon slutat, förblef konune gen en stund tyst, tjusad af hennes harmoniska röst. Slutligen sade han: Så sannt jag boppas på en evig salighet, min sköna bertiginna, skulle jag, om jag ej vore konupg och bunden af pligtem mot mitt land, sjelf åtaga mig att med lansen i hand förfökta er sak. Så som det nu förhåller sig, ger jag er i stället full frihet, att välja bland alla mins riddare, och lofvar att sjelf öfvervara striden, som skall ega rum här utanför Toledos murar och i närvaro af hela mitt hof. Så snart konungens vilja blef känd, uppstod en strid mellan riddarne, som alla ville åtaga sig det ärofulla värfvet, Slutligen afgjordes saken genom lottdragning, och de lycklige vinnarne blefvo föremål för stor afund, ty alla sträfvade efter att vinna den sköna enkans gunst. Sändebud afskickades för att kalla brorsonen och hans tvenne okklar till Toledo för att förfäkta sin anklsgelse, och en dag utfästeg för striden. Då denna dag kom, var hela Toledo i rörelse allt sedan tidigt på morgonen. Stridsplatsen hade blifvit utmärkt på vanligt ställe, strax utanför murarne, vid foten af de skrofiga klippor, på hvilka staden är byggd, och vid början af den vackta ängen utmed Tajo, kallad Kungsträdgården. Folket hade redan samlat sig omkring skranket, hvar och en ifrig att tillförsäkra sig bästa platsen; altanerna voro uppfyllda med hofdamer, klädda i sina rikaste drägter, och öfveralit sågoskringspridda grupper af ungdomliga riddare, med glänsande rustningar, prydda med dsras damers deviser, styra sina ståtligt munderade hästar, i galopp omkring fältet. Slutligen snkom konungen i full ståt, åtföljd af drottningen, Exilonia. De intogo sina platser på en upphöjd altan uader en himmel af rikaste purpursammet, och vid deras åsyn uppgaf folket de högljuddaste hurrarop.