delser borde hafva hjelp då hom begärde den,
hom måtte nu hafva rätt eller orätt.
Uppmuntrad af ett sådant förekommande
nit, lät hertiginnan sig uppresas från sin knä-
böjande getällning och berättade hela historien
om sina olyckor. Då hon slutat, förblef konune
gen en stund tyst, tjusad af hennes harmoni-
ska röst. Slutligen sade han: Så sannt
jag boppas på en evig salighet, min sköna
bertiginna, skulle jag, om jag ej vore ko-
nupg och bunden af pligtem mot mitt land,
sjelf åtaga mig att med lansen i hand för-
fökta er sak. Så som det nu förhåller sig,
ger jag er i stället full frihet, att välja bland
alla mins riddare, och lofvar att sjelf öfver-
vara striden, som skall ega rum här utanför
Toledos murar och i närvaro af hela mitt hof.
Så snart konungens vilja blef känd, uppstod
en strid mellan riddarne, som alla ville åtaga
sig det ärofulla värfvet, Slutligen afgjordes
saken genom lottdragning, och de lycklige vin-
narne blefvo föremål för stor afund, ty alla sträf-
vade efter att vinna den sköna enkans gunst.
Sändebud afskickades för att kalla brorso-
nen och hans tvenne okklar till Toledo för
att förfäkta sin anklsgelse, och en dag utfä-
steg för striden. Då denna dag kom, var
hela Toledo i rörelse allt sedan tidigt på mor-
gonen. Stridsplatsen hade blifvit utmärkt på
vanligt ställe, strax utanför murarne, vid fo-
ten af de skrofiga klippor, på hvilka staden
är byggd, och vid början af den vackta än-
gen utmed Tajo, kallad Kungsträdgården. Fol-
ket hade redan samlat sig omkring skranket,
hvar och en ifrig att tillförsäkra sig bästa
platsen; altanerna voro uppfyllda med hof-
damer, klädda i sina rikaste drägter, och öf-
veralit sågoskringspridda grupper af ungdom-
liga riddare, med glänsande rustningar, prydda
med dsras damers deviser, styra sina ståtligt
munderade hästar, i galopp omkring fältet.
Slutligen snkom konungen i full ståt, åtföljd af
drottningen, Exilonia. De intogo sina plat-
ser på en upphöjd altan uader en himmel af
rikaste purpursammet, och vid deras åsyn
uppgaf folket de högljuddaste hurrarop.