afskedad från alla sina embeten. Men Carl Johan föll, som man säger, snart till föga, och kort efter erhöll Wirsån från honom, såcom första steget till försoning, en dyrbar snusdosa; — hvilket gaf den qvicka öfverhofjägmästaren Rob. Rosen anledning till infallet: att det ej var mer än billigt att Wirsen fick snusdozan efteråt, när han fått snuset föruts; och efter denna inledning dröjde det ej mer än få veckor förr än Wirsen förordnader till president i statskontoret. Wirsen afskräcktes emellertid ej från att fortfarande ådagalägga sin sjelfständighet och låta Carl Johan få af denna erfara än känbarare prof. När filialdiskonterna fallit 1817 om hösten, uppdrogs af regeringen åt Wirsen att uppgöra förslag till en reglering, så att de bankrutterade penningeverken ej skulle råka i nödvändighet att skyndsamt indrifva sina fordringer, hvarigenom en allmän betalningsoförmåga i hela landet skuile hafva inträdt och fiera provinser ovilkorligen blifvit fullkomligt ruinerade. Wirzn fullgjorde skyndsamt upp: draget och ingaf ett förslag, utmärkt af mycken förtjenst och mot hvilket på det hela ingen anmärkning var att göra. Men detta skedde på den tiden då Carl Johan förde som ifrigast kriget mot kursen och allrames vurmade i finanserna. Wirsåns enkla, ända målsenliga förslag behagade honom icke; det kasgerades, och han började i stället att sjelf författa ett annat, hvilket omskrefs icke minåre än tre gånger, hvarje gång med nya tillsatser, allt sora han, efter samtal med de: ene och andre projektmakaren, hade fåt nya infall; och huru länge dessa omskrifningar skule ha fortfarit är svårt att säg om tiden icke fordrat att propositionen ändtligen afleranats till Ständerna. Inger, som vill bilda sig ett sannt begrepp, en verklig öfvertygelse orm rätta baskaffenbeten af Carl Johans statsmannaförmåga, bör lemaa denns ytterst märkvärdiga proposition oläst, hvilker ifrån början till slut är det mest vidunderligs mischmasch som det är möjligt att förestäils sig — en lindrigare benämning vore alldeles obehörig — och som det är en evig skamdäck för de dåvarasade konseljledamöterna at hafva låtit afgå till Säänderna, hvilket de änock gjorde, till och med utan någon reservatiom, ehuruväl ibland den tidens statsråde: voro tvenno af 1809 års mest ryktbara män, A. Fr. Sköldebrand och Ad. Gör. Mörner. Men Wirsea deremot, huru behandlade has Carl Johans opus? Ham hade låtit invälja sig i bankoutskottet, och när hos de sammarsatta barkooch statsutskotterm propositiomer förekom i sammanhang med diskonmtfrågan, framdrog ham utur fickan sitt af Carl Johan kasserade förslag, och mu blef detta genast utaf utskotten i allt hufvudsakligt antaget, likazom ock sedan af riksstården, hvaremot Carl Johaas proposition, änskönt försedd med hans konseljs underdåniga tillstyrkan, på det snöpligaste sätt affärdades och ej förunrades mera afseende än att den med knapp nöd upplästes; med andra ord, den kastades under bordet. Men detta var ej den enrda bittra nöten Wirsn räckte Carl Johan att bits uppå under 1817 års riksmöte. Platen, i spetsen för Götakanalbolaget, ingaf, icke utan att dertill vara uppmustrad af Carl Johan, em protest mot Ständernas utaf Wirsån sågom är nämndt föranledda beslut i diskontfrågan så vidt detsamma angick Götakanaldiskont, mer Wirsån visste att göra Ständerusas rätt och anseende gällande, och Carl Johan måste beqväma gig till att utiregeringens svar och resolutioa på protesten formligen: tilll els Plater en rätt allvarsam skrapa för hans otillbörliga tilltag 7). Men ej nog dermed. Carl Johan ) Minnenas, författare är ej lyckligare att träffa sanningen i sina omdömen och karakteristiker öfver de män som omgäfvo Carl Johan än öfver denne farste sjelf. Kritiken får mycket att göra för att hioadra dessa författarens alldeles oriktiga omdömen och falska karaktersteckningar att öfvergå i historien. Det synesganska tydligt att författaren, sjelf alldeles främmande för och utan all egen erfarenhet om den verld som han skildrar, varit oförmögen att rätt begagna de rika materialier, som han haft i sina händer, och icke förstätt att om de på den tidens skädeplats figurerande personerna bilda sig sanna och riktiga begrepp. På ena sidan nedsätter han, på den andra upphöjer han, och lika rycket utan rättvisa och sanning. Sjelf fosforist ännu — sedan det släg.et lyckligtvis till det mesta är utdödt — och reaktionär i hög grad, om ock utan att sjelf veta det, prisas nästan aila de personer som närma sig hans egen opinion elier är åtminstone tadlet emot dem mycket skonsamt, hvaremot ett aildeles mottatt förhållande iakttages emot revolationärerna. Adlersparre finner derföra ingen näd för författarens ögon, Adlercreutz jus: heller icke ehara dock mera, derföre att han närmade sig männen af Pancien regime och till en viss grad var dessas stöd. På samma sätt också EH. Järta och Wetterstedt och af enshanda orsak, ehurn troligen ändå mer för det att desse, också helt och hället temperamentsmenniskor och utan all stadga och fasthet i karakteren, efier att i sin ungdom hafva begynt som republikaner att icke sägs som Jakobiner, under sednere höjften af sin lefoad, hänförde af sin känsla och sin patsion, kastade sig öfver på den motsatta ytterligheten och slutade sin bana, hvilket isynnerhet var händelsen med Jäårta, såsom ultrakonservativa och reaktionärer i allrahögsta grad. En man, hvilken Minnenas författare äfven på detta sätt origvigt tecknar och med en särdeles förkärlek framhåller och skildrar såsom ett non plus ultra af personlig och statsmannaförträffiighet, är framlidng h. exc. grafvo von Piaten. Det årlångt ifrån oss att vilja nedsätta denne patriots verkliga iEförtjenster, hvilken onskligen i mer än ett hänss: ende var bättre än många af de så kallade 1809 Sjårs mån. Men hans verkliga fel få deck derföre icke förbises, ty dessa tillhöra historien likaTT VU P4 Ina la