afskedad från alla sina embeten. Men Carl
Johan föll, som man säger, snart till föga,
och kort efter erhöll Wirsån från honom, så-
com första steget till försoning, en dyrbar
snusdosa; — hvilket gaf den qvicka öfver-
hofjägmästaren Rob. Rosen anledning till in-
fallet: att det ej var mer än billigt att Wirsen
fick snusdozan efteråt, när han fått snuset
föruts; och efter denna inledning dröjde det ej
mer än få veckor förr än Wirsen förordnader
till president i statskontoret. Wirsen afskräck-
tes emellertid ej från att fortfarande ådaga-
lägga sin sjelfständighet och låta Carl Johan
få af denna erfara än känbarare prof. När
filialdiskonterna fallit 1817 om hösten, upp-
drogs af regeringen åt Wirsen att uppgöra
förslag till en reglering, så att de bankrut-
terade penningeverken ej skulle råka i nöd-
vändighet att skyndsamt indrifva sina fordrin-
ger, hvarigenom en allmän betalningsoförmåga
i hela landet skuile hafva inträdt och fiera
provinser ovilkorligen blifvit fullkomligt rui-
nerade. Wirzn fullgjorde skyndsamt upp:
draget och ingaf ett förslag, utmärkt af myc-
ken förtjenst och mot hvilket på det hela in-
gen anmärkning var att göra. Men detta
skedde på den tiden då Carl Johan förde
som ifrigast kriget mot kursen och allrames
vurmade i finanserna. Wirsåns enkla, ända
målsenliga förslag behagade honom icke; det
kasgerades, och han började i stället att sjelf
författa ett annat, hvilket omskrefs icke min-
åre än tre gånger, hvarje gång med nya till-
satser, allt sora han, efter samtal med de:
ene och andre projektmakaren, hade fåt
nya infall; och huru länge dessa omskrif-
ningar skule ha fortfarit är svårt att säg
om tiden icke fordrat att propositionen
ändtligen afleranats till Ständerna. Inger, som
vill bilda sig ett sannt begrepp, en verklig
öfvertygelse orm rätta baskaffenbeten af Carl
Johans statsmannaförmåga, bör lemaa denns
ytterst märkvärdiga proposition oläst, hvilker
ifrån början till slut är det mest vidunderligs
mischmasch som det är möjligt att förestäils
sig — en lindrigare benämning vore alldeles
obehörig — och som det är en evig skam-
däck för de dåvarasade konseljledamöterna at
hafva låtit afgå till Säänderna, hvilket de än-
ock gjorde, till och med utan någon reser-
vatiom, ehuruväl ibland den tidens statsråde:
voro tvenno af 1809 års mest ryktbara män,
A. Fr. Sköldebrand och Ad. Gör. Mörner.
Men Wirsea deremot, huru behandlade has
Carl Johans opus? Ham hade låtit invälja sig
i bankoutskottet, och när hos de sammar-
satta barko- och statsutskotterm propositiomer
förekom i sammanhang med diskonmtfrågan,
framdrog ham utur fickan sitt af Carl Johan
kasserade förslag, och mu blef detta genast
utaf utskotten i allt hufvudsakligt antaget,
likazom ock sedan af riksstården, hvaremot
Carl Johaas proposition, änskönt försedd med
hans konseljs underdåniga tillstyrkan, på det
snöpligaste sätt affärdades och ej förunrades
mera afseende än att den med knapp nöd
upplästes; med andra ord, den kastades under
bordet. Men detta var ej den enrda bittra nö-
ten Wirsn räckte Carl Johan att bits uppå
under 1817 års riksmöte. Platen, i spetsen
för Götakanalbolaget, ingaf, icke utan att der-
till vara uppmustrad af Carl Johan, em pro-
test mot Ständernas utaf Wirsån sågom är
nämndt föranledda beslut i diskontfrågan så
vidt detsamma angick Götakanaldiskont, mer
Wirsån visste att göra Ständerusas rätt och
anseende gällande, och Carl Johan måste be-
qväma gig till att utiregeringens svar och reso-
lutioa på protesten formligen: tilll els Plater
en rätt allvarsam skrapa för hans otillbörliga
tilltag 7). Men ej nog dermed. Carl Johan
) Minnenas, författare är ej lyckligare att träffa
sanningen i sina omdömen och karakteristiker öf-
ver de män som omgäfvo Carl Johan än öfver denne
farste sjelf. Kritiken får mycket att göra för att
hioadra dessa författarens alldeles oriktiga omdö-
men och falska karaktersteckningar att öfvergå i
historien. Det synes- ganska tydligt att författa-
ren, sjelf alldeles främmande för och utan all egen
erfarenhet om den verld som han skildrar, varit
oförmögen att rätt begagna de rika materialier, som
han haft i sina händer, och icke förstätt att om de
på den tidens skädeplats figurerande personerna
bilda sig sanna och riktiga begrepp. På ena sidan
nedsätter han, på den andra upphöjer han, och lika
rycket utan rättvisa och sanning. Sjelf fosforist
ännu — sedan det släg.et lyckligtvis till det me-
sta är utdödt — och reaktionär i hög grad,
om ock utan att sjelf veta det, prisas nästan aila
de personer som närma sig hans egen opinion elier
är åtminstone tadlet emot dem mycket skonsamt,
hvaremot ett aildeles mottatt förhållande iakttages
emot revolationärerna. Adlersparre finner derföra
ingen näd för författarens ögon, Adlercreutz jus:
heller icke ehara dock mera, derföre att han när-
made sig männen af Pancien regime och till en viss
grad var dessas stöd. På samma sätt också EH.
Järta och Wetterstedt och af enshanda orsak, ehurn
troligen ändå mer för det att desse, också helt och
hället temperamentsmenniskor och utan all stadga
och fasthet i karakteren, efier att i sin ungdom
hafva begynt som republikaner att icke sägs som
Jakobiner, under sednere höjften af sin lefoad, hän-
förde af sin känsla och sin patsion, kastade sig öf-
ver på den motsatta ytterligheten och slutade sin
bana, hvilket isynnerhet var händelsen med Jäårta,
såsom ultrakonservativa och reaktionärer i allra-
högsta grad.
En man, hvilken Minnenas författare äfven på detta
sätt origvigt tecknar och med en särdeles förkär-
lek framhåller och skildrar såsom ett non plus ul-
tra af personlig och statsmannaförträffiighet, är
framlidng h. exc. grafvo von Piaten. Det årlångt
ifrån oss att vilja nedsätta denne patriots verkliga
iEförtjenster, hvilken onskligen i mer än ett hänss:
ende var bättre än många af de så kallade 1809
Sjårs mån. Men hans verkliga fel få deck der-
före icke förbises, ty dessa tillhöra historien lika-
TT VU P4 Ina la