rnitakred Detta faktum bevisar tillräckligt huru jemmerligt det stod till med pligtkänsla, karakterssjelfständighet och aktning för grundlagen i den från statshvälfningen 1809 utgångna regeringen, men också på samma gång huru ytterligt orättvist det vore at på Carl Johan ensam hvälfva hela skulden för det system i den inre och yttre politiken, som genast blef frukten af bans oroliga inblandning i allt — i fall man eng bör kalia system hvad som i sjelfva verket ej var annat än ett kaos af åtgärder, dikterade af ögonblickets passioner, humör och nycker, utan annat samband eller enhet än som de erhöllo af det ständigt vaksamma, predominerande privata och dynastiska intresset. Hvad hade varit naturligare och enklare och tillika mera pligtoch konstitutionsenligt, än att statsrådeis hrr ledamöter, i fall de kunnat handla som män, upplyst Carl Johan — i fall han derom behöft upplysas, hvilket dock visst icke var händelsen — att hanz ställning som tronföljare icke medgaf honom rätt att diktera beslut hvarken i ett eller annat, och att genom hans hitkallande för att i framtiden uppstiga på tronen ärendenas konstitutionsenliga behandling icke fick rubbas. En sådan förklaring, genast framförd med värdighet och enighet uta? dem som det hade ålegat, skulle också visst iese förfelat sin verkan. Den torde väl hafva föranledt en scen, som man säger, under hvilken till en början det häftiga temperamentet kokat öfver och gifvit sig luft i hetsiga ord och äthäfvor, Men han hade suart gifvit med sig. Både var hans position allt för svag för att han skulle kunnat göra motstånd, då han väl visste att han med sina ryssvänliga sympatier stod snari sagdt enssm i hela nationen och äfventyrade allt om dessa blifvit för folket bekanta, och än mindre skulle hans verkliga karakterssvaghet kunnat till eit sådant motstånd gifva honom behöflig styrka, för ait icke rent a! nyttja statsrådet No dins utiryck om honom sedermera, att han dertill skulle varit allt för präddp. Men allt mod, all ridighet och beslutsamhet, all mannakrafi och allt mannavärde synäs med ens hafva vikit från revolutionens män, så snart de hade intagit taburetterna och när de icke hade ensamt att göra med den svage och sjuklige Carl XII, hvilken gnart sagdt med hvarje dag närmade sig en ny barsdomsålder. Det nya stalsrådsty ledamöter: visade ingalunda mera wvtan lika liten sjelfständighet emot Carl Johan som den förra konseljens : raediemmar emot Gustaf Adolf. Och detta politiska eunucksväsende gick äfven troget i arf till deras efterträdsre; blott Wirsen gjorde derifrån ett hedrande undantag och i en viss mån äfven Nordin. Under fortsättningen af denna afhandling komma vi att anföra mer än ett beklagansvärdt exempel derpå. Det tyckes som en obatlig smitta afservilism hade angripit bvår och en som fick plats vid rådsbordet. Gust. Lagerbjelke, hvars qvicka, maliciösa tunga skonade ingen, och på hvilken han i det förtroliga umgänget omöj igen kunde lägga band, hade äfven vid dylika tillfällen ett namn för herrar statsråder — det var förr än han sjelf blef inkallad i Carl Johans konselj — han plägade nemligen under dylika förtroliga utgjutelser, i stället för att säga våra statsråder, rätt ofta säga våra statsfruar,; och isanning, mången gång skulle man verkligen frestas att tycka det kjolen och redikyln eller piraten utgjorde ett lämpligt attribut till uniformen. Såsom bevis på huru, — i trots af hela häftigheten utaf hans lynne och de skarpaste antipatier, — Carl Johan ändock lätt nog gaf efter och lät styra sig, må just exemplet af Wirsn anföras. Efter H. Järta utnämndes Wirsån till statssekreterare för handeln och finanserna i början af.1811 och, då Carpelan för lättja och beqvämlighetsbegär nödsakades lemna krigsportföljen, icke långt derefter till statssekreteriatet för krigsärendena, i hvilken befattning han fortfor till början af 1816 och hvarmed han äfven förenade ordförandeskapet i allmänna magasinsdirektionen. I sistnämde egenskap vägrads Wirsn vid nyssnämde tidpunkt lydnad åt en kongl. befallning, utfärdad i kommandoväg och kontrasignerad af generaladjutamten för fottorna, amiralen Rud. Cederström, samt skickade skrifvelsen tillbaka med tillkännagifvande att på den icke kunde göras något afseende, då ärendet icke såsom vederbort hade passerat statsrådet, och expeditionen ej vore kontrasignerad af behörig föredragande. Carl Johan, som, bland ardra missbruk, äfven hade företagit sig det att i kommandoväg besluta om ärenden som endast kunde i statsrådet konstitutionsenligt afgöras, blef af Wirsns kraftfulla handling, som satte en gräns för dylika tilltag, träffad på det allra ömmaste. Hans vrede kände för ögonblicket inga gränser, och Wirsån blef genast medgaf den äfven. Hen den olyckliga misstänksamheten och spökrädsian, som vållade att han misstrodde, fruktade och ville aflägsna och hålla ned all karakterssjelfständighet, gjorde dylika perfösoner som Epgeström (och ban var ingalunda den i enda af sitt slag) för honom blott desto mera dyrbara, och efter alla medgifvanden återkom han alltid till sin slutrefräng: mais il mest si devouv. Dylika trälaktigt sinnåde varelser, som ; med gudsnådlighet i minen oeh tårar i ögonen ständigt förde sitt devouementa på tungan, och voro färdiga att blindt verkställa allt kvad som be( falldes, skulle derföre ock, kosta hvad det ville, försvaras och upprätthållas; och säsom nyss yttrades, var beklagligen Engeström långt ifrån den