rnitakred
Detta faktum bevisar tillräckligt huru jem-
merligt det stod till med pligtkänsla, karak-
terssjelfständighet och aktning för grundlagen
i den från statshvälfningen 1809 utgångna re-
geringen, men också på samma gång huru yt-
terligt orättvist det vore at på Carl Johan
ensam hvälfva hela skulden för det system i
den inre och yttre politiken, som genast blef
frukten af bans oroliga inblandning i allt —
i fall man eng bör kalia system hvad som
i sjelfva verket ej var annat än ett kaos af
åtgärder, dikterade af ögonblickets passioner,
humör och nycker, utan annat samband eller
enhet än som de erhöllo af det ständigt vak-
samma, predominerande privata och dynasti-
ska intresset.
Hvad hade varit naturligare och enklare
och tillika mera pligt- och konstitutionsenligt,
än att statsrådeis hrr ledamöter, i fall de
kunnat handla som män, upplyst Carl Johan
— i fall han derom behöft upplysas, hvilket
dock visst icke var händelsen — att hanz
ställning som tronföljare icke medgaf honom
rätt att diktera beslut hvarken i ett eller an-
nat, och att genom hans hitkallande för att i
framtiden uppstiga på tronen ärendenas kon-
stitutionsenliga behandling icke fick rubbas.
En sådan förklaring, genast framförd med
värdighet och enighet uta? dem som det hade
ålegat, skulle också visst iese förfelat sin
verkan. Den torde väl hafva föranledt en
scen, som man säger, under hvilken till en
början det häftiga temperamentet kokat öfver
och gifvit sig luft i hetsiga ord och äthäfvor,
Men han hade suart gifvit med sig. Både var
hans position allt för svag för att han skulle
kunnat göra motstånd, då han väl visste att
han med sina ryssvänliga sympatier stod snari
sagdt enssm i hela nationen och äfventyrade
allt om dessa blifvit för folket bekanta, och
än mindre skulle hans verkliga karakterssvag-
het kunnat till eit sådant motstånd gifva ho-
nom behöflig styrka, för ait icke rent a!
nyttja statsrådet No dins utiryck om honom
sedermera, att han dertill skulle varit allt för
präddp.
Men allt mod, all ridighet och beslutsam-
het, all mannakrafi och allt mannavärde sy-
näs med ens hafva vikit från revolutionens
män, så snart de hade intagit taburetterna och
när de icke hade ensamt att göra med den
svage och sjuklige Carl XII, hvilken gnart
sagdt med hvarje dag närmade sig en ny
barsdomsålder. Det nya stalsrådsty ledamö-
ter: visade ingalunda mera wvtan lika liten
sjelfständighet emot Carl Johan som den förra
konseljens : raediemmar emot Gustaf Adolf.
Och detta politiska eunucksväsende gick äf-
ven troget i arf till deras efterträdsre; blott
Wirsen gjorde derifrån ett hedrande undantag
och i en viss mån äfven Nordin. Under fort-
sättningen af denna afhandling komma vi
att anföra mer än ett beklagansvärdt exempel
derpå. Det tyckes som en obatlig smitta afservi-
lism hade angripit bvår och en som fick plats
vid rådsbordet. Gust. Lagerbjelke, hvars qvicka,
maliciösa tunga skonade ingen, och på hvilken
han i det förtroliga umgänget omöj igen kunde
lägga band, hade äfven vid dylika tillfällen ett
namn för herrar statsråder — det var förr än
han sjelf blef inkallad i Carl Johans konselj
— han plägade nemligen under dylika för-
troliga utgjutelser, i stället för att säga våra
statsråder, rätt ofta säga våra statsfruar,; och
isanning, mången gång skulle man verkligen
frestas att tycka det kjolen och redikyln eller
piraten utgjorde ett lämpligt attribut till uni-
formen.
Såsom bevis på huru, — i trots af hela häf-
tigheten utaf hans lynne och de skarpaste
antipatier, — Carl Johan ändock lätt nog gaf
efter och lät styra sig, må just exemplet af
Wirsn anföras. Efter H. Järta utnämndes
Wirsån till statssekreterare för handeln och
finanserna i början af.1811 och, då Carpelan
för lättja och beqvämlighetsbegär nödsakades
lemna krigsportföljen, icke långt derefter till
statssekreteriatet för krigsärendena, i hvilken
befattning han fortfor till början af 1816 och
hvarmed han äfven förenade ordförandeskapet
i allmänna magasinsdirektionen. I sistnämde
egenskap vägrads Wirsn vid nyssnämde tid-
punkt lydnad åt en kongl. befallning, utfärdad
i kommandoväg och kontrasignerad af gene-
raladjutamten för fottorna, amiralen Rud. Ce-
derström, samt skickade skrifvelsen tillbaka
med tillkännagifvande att på den icke kunde
göras något afseende, då ärendet icke såsom
vederbort hade passerat statsrådet, och expe-
ditionen ej vore kontrasignerad af behörig
föredragande. Carl Johan, som, bland ardra
missbruk, äfven hade företagit sig det att i
kommandoväg besluta om ärenden som endast
kunde i statsrådet konstitutionsenligt afgöras,
blef af Wirsns kraftfulla handling, som
satte en gräns för dylika tilltag, träffad på
det allra ömmaste. Hans vrede kände för ögon-
blicket inga gränser, och Wirsån blef genast
medgaf den äfven. Hen den olyckliga misstänk-
samheten och spökrädsian, som vållade att han
misstrodde, fruktade och ville aflägsna och hålla
ned all karakterssjelfständighet, gjorde dylika per-
fösoner som Epgeström (och ban var ingalunda den
i enda af sitt slag) för honom blott desto mera dyr-
bara, och efter alla medgifvanden återkom han
alltid till sin slutrefräng: mais il mest si
devouv. Dylika trälaktigt sinnåde varelser, som
; med gudsnådlighet i minen oeh tårar i ögonen
ständigt förde sitt devouementa på tungan, och
voro färdiga att blindt verkställa allt kvad som be-
( falldes, skulle derföre ock, kosta hvad det ville,
försvaras och upprätthållas; och säsom nyss yttra-
des, var beklagligen Engeström långt ifrån den