döp, til fägsn Sör ödeplats i fägon ånnan verldsgl eller oupptagen ö i verldshafvet. Mormonernas hiria är ett lefrande underverk af den nyaste tiden. dössursprung, orimligbeterna och afskyvärdheterna åf dess religion, i dess förföljande från trakt till trakt, i dess tillväxt genom förstärkningar från alla delar af den civiliserade veriden och dess underbara ihördighef; ihdustri och framgång är mormosismen i många afseenden utan jemförelser. I sanniug, den mest htomordentliga motsägelse i nyare tiden år mormonchefens välde — en stat i staten — inrättandet af månggifte från Jakobs och Esaus tider, midt ibland Töstitotioner af det nittonde århundradets högsta civiltisation, Dertill komma orsakerna som hota att utrota eiler utdrifva mormonerna från vår koatinent, hvilka af många skola anses knappast mindre underBara; ehurn de äro ganska naturliga. Öfverste FreMont var den förste hvite man, som är 1844 någonsid hads framträngt till den fabelaktiga Saltsjönd, öch som gaf oss första underrättelsen om detia terra intognita från stora ökenbassinen. Redan af hans berättelse, af alla följande forskningar och skildringar från amdra resande sä väl officiella som caskilda, ) frår den tiden till närvarande dag, har bekräftats att syrsor och gräshoppor höra till Utahs stadiga naturliga förhällanden. Från urminnes tid hafva de infödda iadianerna varit vane att betrakta dem som en del af deras lifsuppehälle. De baka kakorafsyrsor och gräshoppor. De drifva dem i diken, med er stärk eld på botten, der vingarne och benen brän nas af, och der de blifva rostade på samma sätt som Afrikas gräshoppor. De Amerikanska insekterna äre af samma slägte och tjena till samma ändamål hos de vilda folkstammarne som gräshopporna i Asien ock Afrika för närbelägna trakter. De utgöra en barrigr möt jordens odling, de appehålla sig der det ej finnes odlingsbar mark och der animala lifvet är inskränkt till insekter och reptilier, hvilka alla blifva j af befolkningen ätna af nödtvång. Utahs gräshoppor : äro mindre än Afrikas, likasom indianen är blott en lägre typ af öknens arab. Mormonernas tvuogna ut vandring från Illinois och deras länga och fasansfulla vandring till den stora Saltsjön egde rum !346, och deras första skörd, med hvilken koloniens s watgarde och den efterföljande hufvudstyrkan hade :t uppe hålla sig öfver i vintern, var angipen af g: shoppor, — stora vindögda, krokbenta, buteljformacviduader — som uppåto allt intill bara marken ch lemnade bakom sig platser så nakna, som on: de blif. vit härjade af elden. Man torde erinra si-, att då helgonen voro häröfver som värst i förtvif 2n, upptäcktes gräshopporna af de små hvita foglaroa, som hafva sitt tillhåll på öarne i sjön, och att dessa hvarje morgon kommo från öarne och underhöllo kriget hela dagen med gräshopporna, dag ut och dag in, tills dessa voro nästan utrotade. Helgonen bstraktade ocksö dessa smäåfoglar säsom ett underbart medel till derås befrielse, och de kunna knappast betrakta dem aanorjunda.. Sedan, den iden hafva mormonEraa 2108 varit bes! le loppor syrsor. Men sedan dess hafva de fortfärande. haft att glädja sig ät goda skördar; de hafva mängdabblats genom invandringar; deras produkter äro i ständigt stigande; de hafva bildat blomstrande grenar från moderkolonien i alle oaserna af den stora åkerbasinen öfver ea omätlig I Men de äro genom toma ödemarker och förliga och nakna berg skilda på 1000 engelska mils afstånd från de hvita bebyggarnes gränser åt öster, och 500 till 800 mil från de hvita i Kalifotnien, medan de i norr och söder äro omgifna af en omåtlig ödemark af vulkaniska berg och sandöknat. Detta afskär och omöjliggör hvarje yttre understöd, så att der gifves ej annat vilkor, vid förstörandet åf deras skörd under ett enda år, än att utvandra istort för att söka bröd, eller svälta ihbjel, om de vägra att flytta. Det finnes ingen säerhet för att ej syrsör och gräshoppor skola i ännu större svärmar återkomma nästa är, och i händelse af en sådan olycka ett på följande år måste mormonisinens utrotanie oundvikligen följa. Hvarken regeringen eller enskild med lidsamhet i staterna kan understöäja för eå enda vinter en menighet af 50,000 personer, bosatte 600 till 1000 mil från dön närmaste platsen för understöd och utan nägot användbart transportmedel. Hiraf synes, att denna förödelse gecom gräshoppor och syrser i Utah innebär en fråga på lif och död för mormonerna — fyttnihg eller ihjelsvältning — och af högsta vigt för hela Amerikas befolkning. — Lejonjågaren. Tidningarne berättade nyligen att kejsaren af Österrike hada gifvit lejonjägaren Jules Gerard en skänk af särdeles dyrbara våpen. Gerard är löjtnant vid 2:dra Spahiregementet 1 Algier, drifver lejonjagten af passion, af kallelse sårom han sjelf säger, och har redan nedlagt tjugt fem sädana skapelsens konungar. I bokhandeln ha nyligen hans jagtäfventyrs utkommit. I eit samtal öfver sina bedrifter yttrade han en gång: Lejonet är i sjelfva verket skapslsens konung och menniskah blott en usurpator. Om j sägen eit lejon — icke ett af dessa vanslägtade, som man i Europa förevisar i burar — ett lejon i sin frihet, som tillkänna gifver sig genom rytande, hördt tre timmars väg omkring; om j sägen detsamma nalkas i lugn stolthet, i majestätet af sin kraft, med dock bebagliga rörelser; om j märkten dess förvåning vid anblicken af menniskan, det enda väsende som vägar se det i ögonen; om j voren vittnen till alla andra varelsers förfsran, hvilka darra och bäfva för sin herre, skaulleh först inse hvad ett lejon är, .. Hvarje gång, när jag nedlagt ett lejon och träder fran till det och betraktar dessa väldiga tänder, dessa mäktiga tassar, dessa så väl proportionerade lemmar, hvilka göra för detsamma möjligt att i en sats hoppa fyratiofem fot långt, lägger jag armarne i kors och frågar mig, nästan med samvetsförebräe!se: Hade da dverg rätt att döda jätten ? Hvad jag känner inför lejonet? Jag är af en lugn stilla karakter. Min pu!s slår vanligeb högst sjuttio slag i minuten. Men kommer en och säger: Gerard, ett lejon är hos oss, kom oeh befria oss från detsamma, då griper mig stt slags febsr, jag tänker på intet annat än lejonet, min puls höjer sig snabbt ända till åttio slag, jag sofver icke mer, jag äter icke och denaa upprörelse varar ända tills jag står inför lejonet. Då upphör den plötalij? gen såsom hjulverkets rörelse i uret, när man vid-1: rör pendeln. Sjelfuppehålle!sekäaslan, storheten af faran, inför hvilken jag står, tvingar mig att vark lagn. Denoa afkylning, som tillikå är för mig eh sbeskrifligt stor njutning, kemmer under det jag lägr an på lejonet, och jag lägger an så snart jap år detsamma i sigte. Kommer det mig ända til femton steg nära, så är det förloradt, skottet smål er och jag är räddad, om icke mitt kött sönderslies under dess klör och mina beh knäckas emellab leså tänder. DÅ skådar jag gendir rökos; lejonet är mtingen dödt, hvilket sker ytterst sällan efter blott mn kula, eller det kommer inpå mig, eller det aflägsar sig långsamt. Aldrig flyr det, Är det döds — f mina fem och tjugu lejon har jäg blott dödat fyra trart med första kulan — så afvaktar jag dess sita ryckningar, hvilket varar långe, ty äfren dödeb an blott med möda få makt med det väldiga djuet, och jag tillstir att svetfen står mig på pannan, mm det också vöre mycket kallt, Är det änuu icke Jat så sxddkar jag dotsamma dän andra kulan, må te ock ibland taga mitt reservgevär och skjuta för redje och fjerde gången. Gir djuret bort, så äter änder också jag, ty ett skradt lejon är en farlig iotstätidera för menniskan, och jag träffar det rean nästa deg. Ett lejon röfvar öfverbufsud i Algerien årligen för 00 rår boskap. Deraf k:a man beräkna hvilka örtjenster Gerard förvärfsas sis landet. — Grönt, rådt, hvitt, En ryktbar dansös, a mos bycia Th ;å sista året jort ena tur genori Europas ilesa länder, besökte erumder äfven Ungern. Från hennes vistelss derstäes berättas en anekdot, som kan tjena till bevis på n icke så Jist fast karakter. Då hon nemligen MS sd hdn hån Bra on