döp, til fägsn Sör ödeplats i fägon ånnan verlds-
gl eller oupptagen ö i verldshafvet. Mormonernas hi-
ria är ett lefrande underverk af den nyaste tiden.
dössursprung, orimligbeterna och afskyvärdheterna
åf dess religion, i dess förföljande från trakt till
trakt, i dess tillväxt genom förstärkningar från alla
delar af den civiliserade veriden och dess underbara
ihördighef; ihdustri och framgång är mormosismen i
många afseenden utan jemförelser. I sanniug, den
mest htomordentliga motsägelse i nyare tiden år mor-
monchefens välde — en stat i staten — inrättandet
af månggifte från Jakobs och Esaus tider, midt ibland
Töstitotioner af det nittonde århundradets högsta ci-
viltisation, Dertill komma orsakerna som hota att
utrota eiler utdrifva mormonerna från vår koatinent,
hvilka af många skola anses knappast mindre under-
Bara; ehurn de äro ganska naturliga. Öfverste Fre-
Mont var den förste hvite man, som är 1844 någon-
sid hads framträngt till den fabelaktiga Saltsjönd,
öch som gaf oss första underrättelsen om detia terra
intognita från stora ökenbassinen. Redan af hans
berättelse, af alla följande forskningar och skildrin-
gar från amdra resande sä väl officiella som caskilda, )
frår den tiden till närvarande dag, har bekräftats
att syrsor och gräshoppor höra till Utahs stadiga na-
turliga förhällanden. Från urminnes tid hafva de
infödda iadianerna varit vane att betrakta dem som
en del af deras lifsuppehälle. De baka kakorafsyr-
sor och gräshoppor. De drifva dem i diken, med er
stärk eld på botten, der vingarne och benen brän
nas af, och der de blifva rostade på samma sätt som
Afrikas gräshoppor. De Amerikanska insekterna äre
af samma slägte och tjena till samma ändamål hos
de vilda folkstammarne som gräshopporna i Asien ock
Afrika för närbelägna trakter. De utgöra en barrigr
möt jordens odling, de appehålla sig der det ej fin-
nes odlingsbar mark och der animala lifvet är in-
skränkt till insekter och reptilier, hvilka alla blifva j
af befolkningen ätna af nödtvång. Utahs gräshoppor :
äro mindre än Afrikas, likasom indianen är blott en
lägre typ af öknens arab. Mormonernas tvuogna ut
vandring från Illinois och deras länga och fasansfulla
vandring till den stora Saltsjön egde rum !346, och
deras första skörd, med hvilken koloniens s watgarde
och den efterföljande hufvudstyrkan hade :t uppe
hålla sig öfver i vintern, var angipen af g: shoppor,
— stora vindögda, krokbenta, buteljformac- vidua-
der — som uppåto allt intill bara marken ch lem-
nade bakom sig platser så nakna, som on: de blif.
vit härjade af elden. Man torde erinra si-, att då
helgonen voro häröfver som värst i förtvif 2n, upp-
täcktes gräshopporna af de små hvita foglaroa, som
hafva sitt tillhåll på öarne i sjön, och att dessa hvarje
morgon kommo från öarne och underhöllo kriget hela
dagen med gräshopporna, dag ut och dag in, tills dessa
voro nästan utrotade. Helgonen bstraktade ocksö
dessa smäåfoglar säsom ett underbart medel till derås
befrielse, och de kunna knappast betrakta dem aa-
norjunda.. Sedan, den iden hafva mormonEraa 2108
varit bes! le loppor syrsor. Men sedan
dess hafva de fortfärande. haft att glädja sig ät goda
skördar; de hafva mängdabblats genom invandringar;
deras produkter äro i ständigt stigande; de hafva
bildat blomstrande grenar från moderkolonien i alle
oaserna af den stora åkerbasinen öfver ea omätlig
I Men de äro genom toma ödemarker och för-
liga och nakna berg skilda på 1000 engelska
mils afstånd från de hvita bebyggarnes gränser åt
öster, och 500 till 800 mil från de hvita i Kalifot-
nien, medan de i norr och söder äro omgifna af en
omåtlig ödemark af vulkaniska berg och sandöknat.
Detta afskär och omöjliggör hvarje yttre understöd,
så att der gifves ej annat vilkor, vid förstörandet åf
deras skörd under ett enda år, än att utvandra istort
för att söka bröd, eller svälta ihbjel, om de vägra att
flytta. Det finnes ingen säerhet för att ej syrsör
och gräshoppor skola i ännu större svärmar återkomma
nästa är, och i händelse af en sådan olycka ett på
följande år måste mormonisinens utrotanie oundvik-
ligen följa. Hvarken regeringen eller enskild med
lidsamhet i staterna kan understöäja för eå enda
vinter en menighet af 50,000 personer, bosatte 600
till 1000 mil från dön närmaste platsen för under-
stöd och utan nägot användbart transportmedel.
Hiraf synes, att denna förödelse gecom gräshoppor
och syrser i Utah innebär en fråga på lif och död
för mormonerna — fyttnihg eller ihjelsvältning —
och af högsta vigt för hela Amerikas befolkning.
— Lejonjågaren. Tidningarne berättade ny-
ligen att kejsaren af Österrike hada gifvit lejonjä-
garen Jules Gerard en skänk af särdeles dyrbara vå-
pen. Gerard är löjtnant vid 2:dra Spahiregementet
1 Algier, drifver lejonjagten af passion, af kallelse
sårom han sjelf säger, och har redan nedlagt tjugt
fem sädana skapelsens konungar. I bokhandeln ha
nyligen hans jagtäfventyrs utkommit. I eit samtal
öfver sina bedrifter yttrade han en gång: Lejonet
är i sjelfva verket skapslsens konung och menniskah
blott en usurpator. Om j sägen eit lejon — icke
ett af dessa vanslägtade, som man i Europa förevi-
sar i burar — ett lejon i sin frihet, som tillkänna
gifver sig genom rytande, hördt tre timmars väg om-
kring; om j sägen detsamma nalkas i lugn stolthet,
i majestätet af sin kraft, med dock bebagliga rörelser;
om j märkten dess förvåning vid anblicken af men-
niskan, det enda väsende som vägar se det i ögo-
nen; om j voren vittnen till alla andra varelsers för-
fsran, hvilka darra och bäfva för sin herre, skaulleh
först inse hvad ett lejon är, .. Hvarje gång, när
jag nedlagt ett lejon och träder fran till det och be-
traktar dessa väldiga tänder, dessa mäktiga tassar,
dessa så väl proportionerade lemmar, hvilka göra för
detsamma möjligt att i en sats hoppa fyratiofem fot
långt, lägger jag armarne i kors och frågar mig, nä-
stan med samvetsförebräe!se: Hade da dverg rätt att
döda jätten ? Hvad jag känner inför lejonet? Jag är
af en lugn stilla karakter. Min pu!s slår vanligeb
högst sjuttio slag i minuten. Men kommer en
och säger: Gerard, ett lejon är hos oss, kom oeh
befria oss från detsamma, då griper mig stt slags
febsr, jag tänker på intet annat än lejonet, min puls
höjer sig snabbt ända till åttio slag, jag sofver icke
mer, jag äter icke och denaa upprörelse varar ända
tills jag står inför lejonet. Då upphör den plötali- j?
gen såsom hjulverkets rörelse i uret, när man vid-1:
rör pendeln. Sjelfuppehålle!sekäaslan, storheten af
faran, inför hvilken jag står, tvingar mig att vark
lagn. Denoa afkylning, som tillikå är för mig eh
sbeskrifligt stor njutning, kemmer under det jag läg-
r an på lejonet, och jag lägger an så snart jap
år detsamma i sigte. Kommer det mig ända til
femton steg nära, så är det förloradt, skottet smål
er och jag är räddad, om icke mitt kött söndersli-
es under dess klör och mina beh knäckas emellab
leså tänder. DÅ skådar jag gendir rökos; lejonet är
mtingen dödt, hvilket sker ytterst sällan efter blott
mn kula, eller det kommer inpå mig, eller det aflägs-
ar sig långsamt. Aldrig flyr det, Är det döds —
f mina fem och tjugu lejon har jäg blott dödat fyra
trart med första kulan — så afvaktar jag dess si-
ta ryckningar, hvilket varar långe, ty äfren dödeb
an blott med möda få makt med det väldiga dju-
et, och jag tillstir att svetfen står mig på pannan,
mm det också vöre mycket kallt, Är det änuu icke
Jat så sxddkar jag dotsamma dän andra kulan, må
te ock ibland taga mitt reservgevär och skjuta för
redje och fjerde gången. Gir djuret bort, så äter
änder också jag, ty ett skradt lejon är en farlig
iotstätidera för menniskan, och jag träffar det re-
an nästa deg.
Ett lejon röfvar öfverbufsud i Algerien årligen för
00 rår boskap. Deraf k:a man beräkna hvilka
örtjenster Gerard förvärfsas sis landet.
— Grönt, rådt, hvitt, En ryktbar dansös,
a mos bycia Th ;å sista året
jort ena tur genori Europas ilesa länder, besökte
erumder äfven Ungern. Från hennes vistelss derstä-
es berättas en anekdot, som kan tjena till bevis på
n icke så Jist fast karakter. Då hon nemligen
MS sd hdn hån Bra on