mandariner med nickande hufvuden, omgifna
af röda lejon, gröma tigrar och blå harar.
Dessutom såg man här och der hedniska gu-
domligheter, i trä och gips, manliga och
qvinliga, som vanligt nakna och blottade,
hvilka tycktes stirra af förvåning öfver att
befinna sig i ett så besymnerligt sällskap.
Under det min trasiga ledsagare utvisade
trädgårdens alla mekaniska märkvärdigheter.
var han mycket angelägen att låta mig förstå
det han hade allt för bildad smak för att
gilla dem. Vid hvarje ny grupp drog han
munnen till ett medlidsamt leende, höjde på
axlarne, tog en pris snus och utropade:
Ma foi, monsieur, ces Hollandais sont forts
our ces betises lål
Att försöka få inträde i någon af dessa
ståtliga boningar var utom all fråga, då jag
ej hade xågra soldater att styrka min anhållan
med. Jag var likväl nog lycklig att med min
ledsagares tillhjelp bams mig väg till dem
store Ditmus kök, och jag vill tvifla att hans
förmak kunde varit mera värdt min uppmärk-
samhet. Köksan, en liten liflig qvinsa med
krokig näsa, utmagrad af ständig verksamhet
och arbete, sysslade omkring bland sina gry-
tor och pannor, med kökspojker i hälarme,
båda klamparde i träskor, hvilka voro lika
reaa och hvita som mjölkbyttorna; långa ra-
der af messings- och kopparkärl, hela rege-
meaten af tenntallrikar och stora fat gåtvo
ett lysande prof på höjden af deras renlighet;
sjelfva krokarze och knifvarse i spiseln voro
blankskurade och på jeraplåten öfver spisel-
karmen lyste den gode Sarct Nicolat för-
brända ansigte.
Bland köksprydmaderna var äfver en tafla
i träsnitt, föreställarde de många i Holland
brukliga helgdagsfirningarne, med åtföljande
förklaringar på vers. Här blef jag förtjust
att återfinna nyårsdagens glada lekar, högti-
derna vid påsk och pingst och alla de andra
tokenskaperna, hvilka blifvit öfverflyttade till
mitt fädernesland allt sedan Nya Amsterdams
första dagar, och hvilka hade varit sådana
ljuspunkter under mina egna barndomsår. För