och hufvudstaden, utan att våga n ba talj, som under för öfrigt antagna förbållander skulle hafva ett nederlag till påföjld. Ty skär. gårdsflottan skulle med detsamma utsättas fö förstöring. Men här erinrar förf. om den vig tiga lag vid krigets utförande, som först a! Clausewitz och Eefrån blifvit framställd i sin fulla klarhet: att den anfallande försvagar sig sgenom framgåendet, emedan ban måste dela sir styrka för att besätta intagna punkter, under det den försvarande förstärker sig genom tillskekagåendet,; ex 1sg som isynnerhet gör sig gällande vid försvaret inom eget land, hvilket vidare styrkes med historiska exempel. Likväl bör ett sådant tillbakagående ske endast steg för steg, i anseenda till de störa uppoffrisgar och olyckor för befolkningen som dermed äro förenade. H r kastar förf. sin blick på Mälaredalen och dess betydelse vid Sverges försvar, hvilken vidare utveckl Mälaren med sin skärgö , inora hvilken den gvenett säkert skydd och som torrefria val:r äro dess med fasciicer ofyllbara gra fjirdarna och su.der, och stränderna den betäckta väg, hv g C tväg, att medelet j g r blir färdig, transportera skärgårdsflottan eller bvad som ä: öfv r deraf till Wettern, och der kunna fortsätta samma slags försvar med repli på Carlsborg, till dess under tiden en ermå hunnit samlas och öfvss, samt de genom delning försvagade ryssarne derefter fördrifvas ifrån den ena positionen efter den andra och slutligen tillintetgöras; hvarvid förf. äfven tillerkänner folkkriget sin vigtigarol såsom länk i kedjan af försvaret. Hvad vi om detta sista kapitel meddelat är alltför kort för att kunna göra förf:s plan rätt begriplig. Hufvudsumman deraf, hvsd skärgårdsflottans bestämmelse för Sverges försvar beträffar, är, att med dess tillhjelp beherrska de fyra stora insjöarna, Mälaren, Hjelmaren, Wenern och Wettern, hvilka sålunda inom sina böljor skola lemna skydd åt des underlägsna armen samt gifva den tillfälle att utan betydlig uppoffring af land komma iktnjutande af påt ts fördelar, d. v. 3. är efterhand förstärka och öfva sig samt slutligen segrande frambryta. Man finner häraf, att förf. är en anhängare af centralförsvaret, hvars system eller program oss veterligt icke förut af någon blifvit så fullständigt och i detalj utveckladt med afseende på förhandenvarande förhållanden. Mean mäste hafva en närmare kännedom krigsvetenskapens grunder, än hvarpå en utom yrket ställd referent kan ega anspråk, för att våga fälla ett säkert omdöme om sjelfva hufvudfrågan, huruvida detta system i och för sig är det rätta eller erda antagliga, då sådant alltid blir påkostande att behöfva antaga, i anseende till de förfärliga uppoffringar 80-: dermed äro förenade. Det måste emellertid bekännas, att de skäl, på hvilka förf. grundat sina satser, synas mycket svåra att vederallt fall torde, hvad läsaren af det här meddelade redan känner, vara tillräckligt att visa, att detta arbete kommer att intaga ett aktningsvärdt, kanske ett ganska utmärkt rum i vår militärvetenskapliga litteratur, i anseende till den historiska forskningsmöds, des -kritiska skarpsinnighet och den lugna oväld som deruti uppenbara sig. Sedan förf. uti ett särskildt kapitel yttrat sig om skärgårdsvapnets organisation, som han vill hafva skildt från linieflottan, och till hvilken ett förslag framställes, men hvilket vi likaledes anse oss kunna förbigå, har han vidfogat några slutord till ursäkt för sitt försök patt bevisa möjligheten för svenskarne att utan främmande hjelp försvara sin sjelfständighet mot den såsom oemotståndlig ansedda ryska kolossen. Ur zednare hälften af dessa slutord tillåte vi oss meddela följande utdrag för att sjelfve dermed afsluta denna anmälan: Med glädje erkånner förf. det välgörande och för hans åsigter gyanande iuflytanda de sednast iniråffade händelserua baft på tron om Rysslands oöfrervinnerlighet. Det till alia delar misslyckade infallet i Turkiet (1854), hvilket strandade emot sn nybildad, oäfvad och underlägsen armes tapperhet samt nägra dåliga provisionella fästningars långvariga motståad, bevisar för alla, hvilka icke med flit tillsluta ögon4a, hvad krigsbistorien Iångesedan bevisat: Rysslands sveghet vid anfallet. Å andra sidan lemna bändslserna på Krim, äfvensom minnet af åren 1812 deh 1709, intet tvifvel öfrigt om de ofantliga hjelpkällor, hvaröfver Ryssland, kanhända mer än någon annan stat i verlden, vid försvaret i eget lznd har att förfoga. Det är just dessa båda saker man hittills städse förblandat: af Rysslands stora defensiva förmåga har man velat sluis till en lika stor offensiv kraft. Misstaget häraf torde emedlartid efter båndelserna i Tarkiet framsiå klart äfven för dem, hvilta ej känna Rysslands ntomordentligt bstänkliga ställning i Pohlen 1831, eller ej ihigkomma ait Ryssland de förinnan knappast fört ett enda effensift krig utah il förband mad fremmande makter. Äfven i eit avnat afseende hafva de sednasia håndelserna lemnat stöd åt förf:3 åsigier, nemligen ångående hans beråkniogar öfver de stridskrafters storlek, hvarmed Ryssland skulle kunna uppträda vid ett eröfringsförsök emot Sverge. Med råita kar han fruktat, det mången, hvars inbillning hittills varit uppfylld med de ofantliga tal som vanligivis representera den ryska arm6ns styrka, skule anse de af honom uppställda siffrorna alldeles för liga, hvarigenom hela hans försvarssystem till en viss grad skulle rubbas. Denna fruktan är nomera onödig. Ingesstädes hafva ryssarne, äfsen om ran skall tro tidnipgarnes mest öfverdrifna uppgifter, bafi mera än skla Sk 1 er samlade på ett ställe, och detta af det enkla skäle att mera ej stått till deras förfogande. Kj D 1812 kunde de på något ställe emet fransmännen uppställa en betydiigare styrka. Förf. vil härmed