och hufvudstaden, utan att våga n ba
talj, som under för öfrigt antagna förbållander
skulle hafva ett nederlag till påföjld. Ty skär.
gårdsflottan skulle med detsamma utsättas fö
förstöring. Men här erinrar förf. om den vig
tiga lag vid krigets utförande, som först a!
Clausewitz och Eefrån blifvit framställd i sin
fulla klarhet: att den anfallande försvagar sig
sgenom framgåendet, emedan ban måste dela sir
styrka för att besätta intagna punkter, under
det den försvarande förstärker sig genom till-
skekagåendet,; ex 1sg som isynnerhet gör sig
gällande vid försvaret inom eget land, hvil-
ket vidare styrkes med historiska exempel.
Likväl bör ett sådant tillbakagående ske en-
dast steg för steg, i anseenda till de störa
uppoffrisgar och olyckor för befolkningen
som dermed äro förenade.
H r kastar förf. sin blick på Mälaredalen
och dess betydelse vid Sverges försvar, hvilken
vidare utveckl Mälaren med sin skärgö
, inora hvilken den gven-
ett säkert skydd och som
torrefria val:r äro
dess med fasciicer ofyllbara gra
fjirdarna och su.der, och stränderna den be-
täckta väg, hv g C
tväg, att medelet j g r
blir färdig, transportera skärgårdsflottan eller
bvad som ä: öfv r deraf till Wettern, och der
kunna fortsätta samma slags försvar med repli
på Carlsborg, till dess under tiden en ermå
hunnit samlas och öfvss, samt de genom del-
ning försvagade ryssarne derefter fördrifvas
ifrån den ena positionen efter den andra och
slutligen tillintetgöras; hvarvid förf. äfven till-
erkänner folkkriget sin vigtigarol såsom länk
i kedjan af försvaret.
Hvad vi om detta sista kapitel meddelat är
alltför kort för att kunna göra förf:s plan
rätt begriplig. Hufvudsumman deraf, hvsd
skärgårdsflottans bestämmelse för Sverges för-
svar beträffar, är, att med dess tillhjelp be-
herrska de fyra stora insjöarna, Mälaren, Hjel-
maren, Wenern och Wettern, hvilka sålunda
inom sina böljor skola lemna skydd åt des
underlägsna armen samt gifva den tillfälle att
utan betydlig uppoffring af land komma ikt-
njutande af påt ts fördelar, d. v. 3. är
efterhand förstärka och öfva sig samt slutli-
gen segrande frambryta.
Man finner häraf, att förf. är en anhängare
af centralförsvaret, hvars system eller program
oss veterligt icke förut af någon blifvit så
fullständigt och i detalj utveckladt med af-
seende på förhandenvarande förhållanden.
Mean mäste hafva en närmare kännedom
krigsvetenskapens grunder, än hvarpå en utom
yrket ställd referent kan ega anspråk, för att
våga fälla ett säkert omdöme om sjelfva huf-
vudfrågan, huruvida detta system i och för
sig är det rätta eller erda antagliga, då så-
dant alltid blir påkostande att behöfva antaga,
i anseende till de förfärliga uppoffringar 80-:
dermed äro förenade. Det måste emellertid
bekännas, att de skäl, på hvilka förf. grundat
sina satser, synas mycket svåra att veder-
allt fall torde, hvad läsaren af det här
meddelade redan känner, vara tillräckligt att
visa, att detta arbete kommer att intaga ett
aktningsvärdt, kanske ett ganska utmärkt rum
i vår militärvetenskapliga litteratur, i anseende
till den historiska forskningsmöds, des -kri-
tiska skarpsinnighet och den lugna oväld som
deruti uppenbara sig.
Sedan förf. uti ett särskildt kapitel ytt-
rat sig om skärgårdsvapnets organisation,
som han vill hafva skildt från linieflottan,
och till hvilken ett förslag framställes, men
hvilket vi likaledes anse oss kunna förbigå,
har han vidfogat några slutord till ursäkt för
sitt försök patt bevisa möjligheten för sven-
skarne att utan främmande hjelp försvara sin
sjelfständighet mot den såsom oemotståndlig
ansedda ryska kolossen. Ur zednare hälften
af dessa slutord tillåte vi oss meddela föl-
jande utdrag för att sjelfve dermed afsluta
denna anmälan:
Med glädje erkånner förf. det välgörande och för
hans åsigter gyanande iuflytanda de sednast iniråf-
fade händelserua baft på tron om Rysslands oöfrer-
vinnerlighet. Det till alia delar misslyckade infallet
i Turkiet (1854), hvilket strandade emot sn nybildad,
oäfvad och underlägsen armes tapperhet samt nägra
dåliga provisionella fästningars långvariga motståad,
bevisar för alla, hvilka icke med flit tillsluta ögon4a,
hvad krigsbistorien Iångesedan bevisat: Rysslands
sveghet vid anfallet. Å andra sidan lemna bändsl-
serna på Krim, äfvensom minnet af åren 1812 deh
1709, intet tvifvel öfrigt om de ofantliga hjelpkällor,
hvaröfver Ryssland, kanhända mer än någon annan
stat i verlden, vid försvaret i eget lznd har att för-
foga. Det är just dessa båda saker man hittills
städse förblandat: af Rysslands stora defensiva för-
måga har man velat sluis till en lika stor offensiv
kraft. Misstaget häraf torde emedlartid efter bån-
delserna i Tarkiet framsiå klart äfven för dem, hvilta
ej känna Rysslands ntomordentligt bstänkliga ställning
i Pohlen 1831, eller ej ihigkomma ait Ryssland de
förinnan knappast fört ett enda effensift krig utah il
förband mad fremmande makter.
Äfven i eit avnat afseende hafva de sednasia hån-
delserna lemnat stöd åt förf:3 åsigier, nemligen ån-
gående hans beråkniogar öfver de stridskrafters stor-
lek, hvarmed Ryssland skulle kunna uppträda vid ett
eröfringsförsök emot Sverge. Med råita kar han
fruktat, det mången, hvars inbillning hittills varit
uppfylld med de ofantliga tal som vanligivis represen-
tera den ryska arm6ns styrka, skule anse de af ho-
nom uppställda siffrorna alldeles för liga, hvarigenom
hela hans försvarssystem till en viss grad skulle rub-
bas. Denna fruktan är nomera onödig. Ingesstädes
hafva ryssarne, äfsen om ran skall tro tidnipgarnes
mest öfverdrifna uppgifter, bafi mera än skla Sk
1
er
samlade på ett ställe, och detta af det enkla skäle
att mera ej stått till deras förfogande. Kj D
1812 kunde de på något ställe emet fransmännen
uppställa en betydiigare styrka. Förf. vil härmed