2 BRBpsISsen. senare tt! Sverges yngsta historiska minnen. (Minnen ur Sverges nyare kistoria, samlade af B. v. Sehinkel, öfverste, f. d. adjutant hos konung Carl XIV Johan, författade och utgifve af C. W. Bergmas. Sjette delen. Carl Johan och hans tid (1810—1812.) Om, undor Europas nuvarande förhållandeh och i följd af den ställning till Ryssland och vestroakterna Sverges regering de sednaxte två åren bar intagit, uppmärksamheten hos de flesta läsare af de Bergman-Schinkelska Minnena företrädesvis blifvit fjettrad af hvad i dem förekommer rörande familiefördraget, och Carl Johans yttre politik, är sådant blott naturligt. Den politiska konjunkturen och sörhållandena 1855, i så många hänseenden analoga med dem 1812, gifva dertill endast allt för mycken anledning. Mer än sannolikt skola ock bemödanden ieke uteblifva att, med skickligt bezagnande af denna riktning i tänkesätter, helt och hållet afleda uppmärksamheten från den Bernadottska dynastipolitikem uti den inre riksstyrelsen, för att: uteslutande: hilla den fästad på Carl Johans yttre politik, hvilken väl nu mera, att sluta af kamarillapressens språk, torde få anses till spillo gifvsn såsom icke vidare försvarbar. Kanske bedraga vi 0s8, men det har till och med tyokts oss som skulle redan tecken till dylika bemödanden röjt sig... Att de framdeles icke kommå att saknas, låter sig med temlig säkerhet förutse. Skulle de lyckas, vore sådant för det a!!männa ingenting misdre än nyttigt. Ty det af Carl Johan grundlagda reaktionssystemet uti hela den inre riksstyrelsen, hvars begynnande utveokling man redan ser uti det Bergmar-Schinkelska arbetet, förtjenar visst icke mindre uppmärksamhet än hans yttre politik. Tvärtom kan tryggt påstås, att detsamma var ändå långt skadligare och än mera tadelvärdt än den sgednare. Utaf alla revolutionern, säger dem odödlige brittiske statsmanzen Charles Fox i sin historia öfver de sista Stuartarne, äro kontrarevolutionerna de allra förderfligaste.s Och hvarföre äro de det? Emedan de äro de ojemförligt mest demoraraliserande. Huru dex af Carl Johan efter hand utförda kontrarevolutionen och de medel han derför anväsde verkat på nationalkarakteren och på den offentliga moralen och derigenom äfven på moraliteten inom pri-vatlifvet och alla dit hörande sedliga förhållanden, blir för häfdatecknaren uti en kommande tid en pinsam tafla att uppdraga. Ait befria Jandet från detta oafbrutet följda reaktionssystem i den inre styrelsen, att afskudda oss detta inre Ryssland som från alla sidor trycker oss (uttrycket är hårdt men icke utan sin sannin !) — detta är för Rikets Ständer vid nästa riksmöte, det må bli urtima eller lagtima, en visst ioko mindre angelägen uppgift. än att återställa rikets politiska sjelfstisdighet genom utplånandet af familjfördraget och Sverges derigenom iråkade asjelfständiga förhållande tilldetyttre Ryssland. För att afhålla Rikets Ständer från denna uppgift skola tvifvelsutan många pexnor som kalla sig Svenskan sättas i verksamhet; vi hafva sett kamarillapressera förtrupper redax iör denna sak: vara i rörelse; och att rezktiozens eller den sig så kallade konssrvatismens kämpar af alla stånd och åldrar skola förändamålet slösa böner, tårar och kanske äfven hotelser, kan tagas för afgjordt. Det gäller för dem att rädda hus och hem som det heter. Men å andra sidan gäller det ock för folkets ombud att ådagalögga, det förslappningen och demoralisationen änvu icke bunnit utrota.all öfvertygelsernas sjelfständigbet, all karakterernas spänstighet, när Sverges ära och fosterlaadets väl äro i fråga. För reaktionen i alla länder under de sed