ina lilla kärntrupp, som allt närmare drog sig tillsammans, om den skulle faila vanmäktig eller gå segrande ur striden. Allmänna uppmärksamheten hade redan länge och i hög grad härpå varit fästad ej blott inom, utan äfven utom fäderneslandet; och just vid denna kritiska tidpunkt måste det på en tid umbära Atterbom, såsom sin förnämste banårförare. Jag, som var den enda finne i hopen, delade väl icke dessa känslor, men jag var derföre icke utsn mina egne tänkar. Äfven jag hade nägra månader förut, väl icke i förbund med andra, men ensam, fåstat uppsmärksamheten vid Finlands förbisedda språk och många dermed sammanhängande ämnen; i anledning hvaraf jag uppväckt emot mig många antagonister, hvarföre jag ock nu kände mig, liksom Atterbom, ej blott skild utan äfven nästan öfvergifven af de mina. Ungefär klockan 11 eller half 12 hade vi Sigtuns i sigte. Litet förr än staden visade gig, såg man öfver trädtopparne af en ung björkskoz, en stor och högrest stenvägg; den utgjorde numera ruinen af et: gammalt förfallet tempel, hvilken presenterade sig gaiska bra, derigenom att en hop rönnbuskar och andra träd voxit högst upp på sjelfva tinnarne deraf, der man ännu såg tvenne små götiska fönster, hvilke täckt tittade fram, omvirade med detta slags murgröna. Inifrån sjelfva gudatemplet hade en äldrig gran uppskjutit mot höjden sin stora och resliga krone. Vi stadnade på torget, der vi emotiogos och hölssdes af våra förut hitkompe kamrater. Vi erhöllo en stor sal och tvenne stora rum i öfre våningen af det största hus som fanns i staden. Dock innan vi grep: till någen förfriskning, proponerades att vi föra borde bese staden och dess märkvärdigheter, hraruti alla instämde. Och ätföljde af stadens b rgmäsiare som. hade den artigheten att härvid vara vår ladsa gare, begåfvo vi oss att promenera för ait beskäd: Sigtunas antiqviteter och fornlemningar, hvilka förnämligast bestå i ännu temligen väl bibehällna : viner efter trenne — ett stycke från hvarandra belägna — fordna tempel, af hvilka sjelfva tornet på ett a dem ännu sväfvade i luften, lutande, i en hoiani: ställning. Dessa voro de så kallade S:t Niklas : Olofs och S:t Peders kyrkor. Vi besökte i sin ning en hvar af dessa fornlemningar, och sisem et: minne ej mindre af dagens högtidlighet än af stäl lets betydelse och tidens äverkan, försökte vi sönderbryta och tillegna oss en liten stenskärfra af dessr åldriga murar. Men detta var i sanning ingalunda något lätt arbete, ty sjelfva murbruket hvarmsd de voro uppförde hade under tidens längd härdoat och förstenat sig till en fast sandsten, fullkomligt liks hård som sjelfva den stenart hvarmed de blifvit opp: byggde. Afven jag lyckades, efter myeken ansträngning, tillegna mig en bit från samma iempel, hrarifrån, enligt berättelsa, för nära 700 är sedan Nowgoroderna — då de 1187, tillsammans med karelarne och esierna, intogo, förstörde, plundrade och uppbrände Sigtuna — bland annat bortförde templets af silfver förfördigade kyrkodörrar; och, enligt Karamsins ryska historia, skall ännu i Sofias tempel i Nowgorod finnas så kallade svenska kyrkodörrar,, dock icke: a silfver utan af koppar. Det var sälsdes denna stad, anlagd af Sigge Fridulfsson, eller den gamle Odin, vidtfrejdad i den gräa hedendomer, om hvilken nordens gamla sagor knyta sina äldsta minnen, som vi nu sågo förvandlad till en fullkomlig slöbod. Nu fördelade sig sällskapet i tvenne partier, hvaraf det ena besökte äfven den nuvarande kyrkan, der Heffner spelade ett sorgligt adagio till dagens ära, hvarefter vi uppstego i klockstapeln eller torret, för att taga en närmare öfversigt öfver hela den kringliggand: uejden och denna vid Mälarens strand nu till en obetydlig bondby reducerade fordna hufsudstad, som tillförene skall hafva haft att vidlyftigare läge, räknat 7 kyrkor och bestätt af lika minga församlingar. Under allt detta aftecknade en annan del af sällskapet, som bestod af snälla målare, staden med alla dess ruiner, sedd frän flera olika sidor. Hemkomne till värt qvarter hade vi alla en strykande appetit, och man behöfver säledes icke tilläggs att maten smakade oss bra. Borgmästaren och vår värd förökade laget. Efter mältidens slut inburos bålarne, då Atterbom genast kom och förbrödrade sig med alla dem, med hvilka han icke redan förut hade gjort det; liksom nu alla de fingo kalla gubben Heff ner till farbror, hvilka förut icke haft den äran. Härefter uppstämdes en qvartett, hvarvid Grolander spelade violoneell, Barckenbom altviol, Wenerberg primen, och en annan, den jag icke kände, sekunden; Heffner ledde det hela. Alla stadens bättrs fruntimmer, hvilka till antalet dock icke voro flera än sex, inberäknad den välmående borgmästarinnan, hade samlat sig hit både för att få se och höra oss; ty vår ankomst och värt uppträdande här hade i den lilla staden väckt en sådan uppmärksamhet, att alla hus kommo i rörelse. Under allt detta hade vi spelat ätskilliga stycken, uppstämt flera sånger, så ati musikens. brusande toner, sångens milda ackorder oeh de fyllda glasens nektar hade bernsat känslan, lifvat sinnena och stegrat fantasiens trolispel. Det var under ett af dessa ögonblick man slutligen uppstämde den sista åt Atterbom helgade afskedssången, hvaraf honom nu äfven öfverräcktes ett exemplar, det han läste med mycken uppmärksamhet under tonernas välljud. Då man sjungit den andra versen, till slut proponerades hans skål, hvilken naturligtvis tömdes till botten, hvarefter följde ett trefaldt hurra. Derefter höll Atterbom ett ganska vackert och från hjertat gående tal, deri han på det varmaste tackade 038, manade oss att troget sträfva ej blott för sanning och vetenskap, utan för allt som är ädelt, berrligt och skönt, hvarefter han liksom omfamnade oss i sitt afsked. Jag är öfveriygad att denna Atterboms skilsmessa från vänner och bröder var för honom på en gång både ljuf och smärtsam, och att han aldrig förgätit minnet af denna minnesfest, då han lemnade Sverge för att gå okända öden till mötes. Flera gånger, öfverväldigad af en upprörd känsla, kunde ban icke få ordet ur munnen, utan nödgades nedsvälja det tillika med tåren. Vi voro alla rörde, vila betagne. En stund derefter bröto vi mangrant app, togo ännu en gäng af honom det sista farväl; eh viftande med hattarne, försvunno vi snart frän ivarandras åsyn. Klockan var redan 3 på natten då 1 återkommo till Upsala; jag blundade en liten stund och uppsteg kl. 4, för att kl. half 5 äter vara ä möesplatsen i Odenslund. Jag vill sluta här med att anföra ett par af vererna vid denna afskedsfest för Atterbom i Sigtuna len 3 Jupi 1817. Vaäckt af vårens ljafva lågor Saga flyr sin graf, Gungar fram på gyllne vågor Öfver diktens haf; Högt af smärta och af aning Modershjertat slår ; Och ur döden lifvets daning Skalden blott förstår. Och han går ur fallna borgen, Gär på blomsterstrand, Sången ljuder: Bort från sorgen, Bort till fjerran land ! Trogna vänner afskedshanden Räcka honom nu, Och på gamla offerstranden Töms en skål ännu. Ur de fallna Tempel stiga Fädrens andar opp, Att till ådla bragder viga Hjelteskaldens hopp: Vi dig önska sköna öden! Du har sångesas svärd; Och i lifvet och i döden Var vår hyllning vi t