tiska grundsatser, för att utröna den rol skärgårds-
flottan enligt all sannolikhet kommer att öfvertaga
vid Sverges försvar. Hvarföre ban dervid fästat sig
vid ett särskildt krigsfall, och hvarföre han dertill
valt just ett försvarskrig emot Ryssland skall längre
fram ådagaläggas.
På detta vis har arbetet af sig sjelft sönderfallit
uti trennse afdelningar, nemligen historia, teori samt
undersökning om skärgärdsflottans användande vid
Sverges försvar.
För att alltid vara klar samt ej behöfva frukta
att blifva missförstådd af läsaren, vill förf. här i
korthet antyda hvilka begrepp han fäster vid orden
krigets teori, strategi och taktik.
Krigets teori (af det grekiska verbet JFeopaw
- beskåda, betrakta) är en på erfarenheten, d.v.s.
krigshistorien grundad betraktelse öfver naturen af de
bare som i krig begagnas, och af de ändamål, som
Strategi är den delen af teorien som betraktar stri-
dernas begagnande för krigets ändamål. Den lärer,
när och hvar man skall strida, Detta beror utiskär-
gårdskriget på skärgärdsflottornas förhållanden till
deras respektive armåer, örlogsflottor och fästningar,
hvarföre äfven uti inskränktare mening med skär:
gårdsflottans strategi härstädes alltid menas dessa för-
hållanden till de öfriga krigsmedlen.
ETaktik är den delen af teorien som betraktar
stridskrafternas användande för stridens ändamål. De
stridskrafter, som i skärgårdsstriden blifvit begag-
nade, äro, förutom skärgårdsfartygens artilleripjeser
oeh besättningar; äfven landbatterier och jägare,
hvartill likaledes kan läggas terrångens beskaffenhet,
genom hvilken den svagare skyddat sig emot den
SEFörfattaren beklagar längre fram i företa-
let, det han icke äfven har kunnat begagna
shr kapten Lavåns utmärkta arbete om skär-
.gårdsflottans användande vid Sverges försvar
sChvaraf dock blott ena hälften, innehållande
ade allmänna grunderna för skärgårdstaktiken,
ablifvit offentliggjord) samt dess tvenne af:
handlingar i sjökrigsvetenskapen, och för-
klarar skälet vara, att författarens arbete var
färdigt när ofvannämde skrifter blefvo: ut-
gifne af trycket, men : tillika säger han sig
med tillfredställse finna att hr kapten Lavåns
åsigter i alla hufvudfrågor, som gemensamt
vidröras, öfverensstämma med hans egna.
I enlighet med förestående plan upptages
arbetet först (till nära 2Z4:delar) af historien
om våra sjökrig, från czar Peters tid, hvilken
först uppfattat idn om skärgårdsvapnets be-
tydenhet. Denna historia indelas i fyra peri-
oder, den första från år 1702 till 1721, såsom
man vet en olycksbringande tid för Sverge,
den andra från 1722 vid den 3. k. frihetsti-
dens början, då idn om en: skärgårdsflottas
nödvändighet började få insteg hos svenskar-
na, till år 1787; den tredje omfattande det
finska kriget under konung Gustaf den tr-dje
och den fjerde skärgårdsflottans deltagande i
1808 och 1809 årens krig. Efter dem histo-
tiska framställningen angående hvarje period
serskildt har författaren bifogat hvad han kal-
lar strategiska och taktiska resultater af vap-
nets tillstånd under den föregående tiden och
sättet att föra detsamma.
Alla dessa historiska kapitel äro af intres-
se; men synnerligen ifrån det andra i ord-
ningen, och ifrån skildiingen af den andra
perioden som förf. kallar pfäderneslandets half-
ssekelslånga födslosmärta med skärgårdsvap-
net, då svenska folket, genora en ryslig er-
sfarenhet öfvertygadt om : skärgårdsvapnets
aotillräcklighet att skydda Sverges kuster mot
ade fientliga galerernas härjningar, insåg be-
shofvet af en ständig skärgårdsflotta, men länge
atväfvade i ovisshet om dess rätta användande
och beskaffenhet.o
I detta kepitel inhemtas bland annat, huru-
som vid den tiden, likasom i vår tid, en stor
motvilja emot skärgårdsvapnets upphöjande
till en hufvudsak i sjöförsvaret visade sig hos
de egentlige örlogsmännen. Det är i detta
afseende lärorikt att se, huru den äldre Ehren-
svärd, som var artilleriöfverste, först vid riks-
dagen 1743 blef uppmanad att åtaga sig en
förbättrad organisation af sjöförsvaret, hvilket
hade till påföljd bildandet af en 8. k. armens
flotte, ifrån början egentligen ämnad att trans-
portera armåen i Finland och landsätta den i
endens rygg, hvarföre Ehrensvärd visade
orimligheten deraf, att denna flotta vore be-
roende af linieflottan, i stället att egemtligen
stå i samband med armån; och år 1753 fick
derföre äfven amiralitetskollegium befallning
att uppgifva, på hvad sätt en separation al
galerfiottad från hufvudflottan förmånligast
kunde ske, emedan man förmodade vinna
större fördelar för det allmänna, då office-
srarne ej flyttades från det ena stället till det
sandra ; att då de ej behöfde vara kunnige i
så många braneher, kunde de också blifva
sfullkomligare i sitt yrkes. Denna plan full-
följdes derefter, och Ehrensvärd blef chef för
flottan. Efter krigets slut (1762) fiek denria
flotta en egen officerskår, af 2 majorer, 2
tygmästare, 13 käptener, 13 löjtnanter och 16
fänrickar, — (man hade den: tiden icke si
många generaler och amiraler som nu!). — Nu
tillskapades äfven de nya certerna för skär-
gårdsfartyg, kallade Turuma, Udema, Poyema
och Hemmema.
ftMen Ehrensvärd fick snart, enl. hvad förf.
underrättar oss, motståndare och afundsmän,
och desse begagnade sig af den öfverdrift eller
enaidighet, hvartill förf. anser Ehrensvärd hafva
gjort sig skyldig af uteslutande förkärlek för sir
id, satt emot skärgårdsvapnet åstadkomma en
:så ofördelaktig opinion, att dess sjelfständighet
varnäraatt för alltid tillintetgöras. Vid 1765 till
1766 årens riksdag blef nemliges armåns flotta
indragen, officerarne skulle efterhand återgå
till sins regementen, skärgårdsflottan skulle
bestå af de i Stockholm förlagde galerer, dess
förvaltning återgå under amiralitetskollegium,
ihälften af galerflottans fyra marinkompanier
indragas och de fregatter som blifvit armåns
flotta tilldelade, återgå till örlogsflottan. På
Sveaborg blefvo då alla arbeten inställda, och
redan halffärdiga fartyg öfverlemnade åt sitt
öde och förruttnelsen. Denna reaktion räckte
likväl ej längre än till år 1770, då det be-
slöts att armåns flotta skulle återställas, och
med byggnaden af de utaf Ehrensvärd före-1g
slagna fartygen skulle fortfaras. Rätt kuriöstj4
är följande räsonnemang som förekommer 11
kungabrefvet, hvari detta anbefalldes, och
hvilket vi derföre ordagrannt citera: vEmedan
svidare Amiralitetet, heter det, redan för 50
sår sedan tillstått, att det ej förstår sig på
OR w vw