STOCKHOLA, den 15 Sept Utrikes Korrespondens-artikel (Från Aftonbladets korrespondent.) Från Belgien i slutet af Augusti, Den s. k. flamandska rörelsen, om hvilker jag i dag ärnar skrifva några ord till er, bar länge blifvit mycket ytligt betraktad och uppfattad, och detta icke ensamt i utlandet. I sjelfva Belgien hade. man för densamma blott en känsla. af -medlidande. Man: betraktade det flamandska språket längre tid såsom en formlös patois som, utan bestämda former, utan reglor, utan ordbok, icke kunde tjena. till uttryck för någon litteratur. Så småningom ha visserligen flera fakta tvingat de likgiltigaste att rikta större uppmärksamhet åt denna företeelse,. Böcker utkommo; öfversättningar läto mången värderik produkt bli bekant äfven i vidsträcktare kretssr; språkkongresser höllos åren 1849 och 1851; teatrarne slutligen ha lemnat sitt bidrag, och den flamandska rörelsen såsom sådan kan ej mera betviflas. Det är underbart att i detflandriska folkets historia se huru det under alla vexlingar af olika berravälde hållit fast vid sitt språk. Huset Burgund hade ingen annan diktan och traktan än att disciplinera folket till underdånighet. Det var förgäfves, Under den spanska tiden herrskade samma tendens. Spanskan var det. officiella. språket, hvaraf guvernörerna, råden och domrarne betjenade sig, men folket och bourgeoisien kunde icke förmås dertill, att uppgifva flamasdskan. När de flandriska provinserna voro förenade med Österrike, trädde litteraturen i bakgrunden, men språket bar vittnesbörd om sin utomordentliga lifaktighet, och den flamandske: författare, af hvilken vi låna några notiser om denna rörelses historia, fäster med stolthe: uppmärksamheten derpå, att när eröfringen 1796 inträffade och franska språket påbjöds, förblefvo dock flamländarne flamländere. Intressantast i detta hänzeende är dock kanske den iakttagelsen, att de 200,000 invånare i kantonerna Dinkirchen och Haesebrouck, som sedan 200 år äro franska och i hvilka det fiamandska var alldeles proskriberadt, ännu i dag tala flamandska. Man kan icke förneka att denna ihärdiga hängifvenhet företer någonting rörande, och att den vänder uppmärksamheten till en litteratur, hvars organ, språket, var i stånd att väcka och underhålla en så varm patriotisk känsla. Man begriper lätt; att kärleken till ett sådant språk lätt kan leda till några villfarelser och öfverdrifter, såsom då en författare gör den rika bourgeoisien och adeln en bitter förebråelse derför att de infört franskan såsom sällskapsspråk. För öfrigt konstaterar en belgisk tidskrift icke utan stolt tillfredsställelse att, af de 4,337,196 invånare som räknar, tala 2,471,248 flamandska, 1,827,141 franska och 34,060 ska. ?Det flamandska elementets kamp mot främr, mande inflytanden inskränkte sig fordom icke till motståndet mot Frankrike, Ja, på ett vid första anblicken besynnerligt, men vid när mare betraktande väl motiveradt sätt ha de flamandska provinserna kämpat mot den okloka opolitiska förordningen af den 15 Sept. 1819, genom hvilken holländska regeringen påtrugade hela Belgien holländskan såsom det officiella förvaltningsspråket. De walloniska provinsernas missnöje med. denna förordning var lätt förklarlig, men äfven flamländarne ville icke veta någonting deraf och hade svårare att fördraga denna godtycklighet från holländska regeringens sida än någon annan. Många omständigheter sammanverkade att understödja oppositionen mot holländskan. De liberala vände sig till franskan, hvars litteratur var bemängd med erinringar från revolutionen af 1789. De bedrefvo på landet agitationer mot holländskar, skenbart till fördel för den från detta språk föga skiljaktiga flamandskan, men i den stilla förhoppning att de sedan snart. skulle komma tillrätta med flamardskap, Leddes de liberala härvid al politiska motiver, så sträfvede presterskapet med ännu större, man kan väl säga passionerad ifver möt -holländskan, som af dem Dbsatecknades såsom ett främmande språk, Presterskapet batade bolländskan såsem. ett af de medel hvarigenom konung Wilhelm ville göra Belgien protestantiskt. Holland betraktades f dem såsom antichrist. Holländska regeringen hade jemte det katolska universitetet i Löven inrättat ett filosofiskt kollegium och genom förordningarne af 1825, till men för presterskapets isfiytande, inskränkt undervisningsfriheten. Orsak nog och mer än nog för presterskapet att tvertemot sina traditioner tags franskan j skydd, till hvars. fördel då dessutom Carl X:s tillgifvenhet för katolicismen och de jesuitiska komgregatio.:erna talade. Detta. allt: förklarar buruledes vid utbrottet af den belgiska revolutionen de nederländska språkelementerna trängdes tillbaka, och huru flamandskan ännu blott obemärkt vegeterade i några dexrtill inrättade lärda söllskaper. När nu revolutionen: var fullbordad och nationalkongressen, under inflytande af holländska minner och öfverväldigad af inflytande från Julirevolutionen, hade upphöjt franskan till det officiella förvaltningsspråket, började den flamandska rörelsen efterhand sin naturliga oemotståndliga reaktion. Willems gaf uppslaget härtill. genom företalet till sin öfversättning af. Reinekel Fucksi (1834), 3 Detta