STOCKHOLA, den 15 Sept
Utrikes Korrespondens-artikel
(Från Aftonbladets korrespondent.)
Från Belgien i slutet af Augusti,
Den s. k. flamandska rörelsen, om hvilker
jag i dag ärnar skrifva några ord till er, bar
länge blifvit mycket ytligt betraktad och upp-
fattad, och detta icke ensamt i utlandet. I sjelfva
Belgien hade. man för densamma blott en
känsla. af -medlidande. Man: betraktade det
flamandska språket längre tid såsom en form-
lös patois som, utan bestämda former, utan
reglor, utan ordbok, icke kunde tjena. till ut-
tryck för någon litteratur. Så småningom ha
visserligen flera fakta tvingat de likgiltigaste
att rikta större uppmärksamhet åt denna före-
teelse,. Böcker utkommo; öfversättningar läto
mången värderik produkt bli bekant äfven i
vidsträcktare kretssr; språkkongresser höllos
åren 1849 och 1851; teatrarne slutligen ha
lemnat sitt bidrag, och den flamandska rörel-
sen såsom sådan kan ej mera betviflas.
Det är underbart att i detflandriska folkets
historia se huru det under alla vexlingar af
olika berravälde hållit fast vid sitt språk.
Huset Burgund hade ingen annan diktan och
traktan än att disciplinera folket till under-
dånighet. Det var förgäfves, Under den
spanska tiden herrskade samma tendens.
Spanskan var det. officiella. språket, hvaraf
guvernörerna, råden och domrarne betjenade
sig, men folket och bourgeoisien kunde icke
förmås dertill, att uppgifva flamasdskan. När
de flandriska provinserna voro förenade med
Österrike, trädde litteraturen i bakgrunden,
men språket bar vittnesbörd om sin utomor-
dentliga lifaktighet, och den flamandske: för-
fattare, af hvilken vi låna några notiser om
denna rörelses historia, fäster med stolthe:
uppmärksamheten derpå, att när eröfringen
1796 inträffade och franska språket påbjöds,
förblefvo dock flamländarne flamländere.
Intressantast i detta hänzeende är dock kan-
ske den iakttagelsen, att de 200,000 invånare
i kantonerna Dinkirchen och Haesebrouck,
som sedan 200 år äro franska och i hvilka
det fiamandska var alldeles proskriberadt, ännu
i dag tala flamandska. Man kan icke förneka
att denna ihärdiga hängifvenhet företer någon-
ting rörande, och att den vänder uppmärksam-
heten till en litteratur, hvars organ, språket, var
i stånd att väcka och underhålla en så varm
patriotisk känsla. Man begriper lätt; att kär-
leken till ett sådant språk lätt kan leda till
några villfarelser och öfverdrifter, såsom då
en författare gör den rika bourgeoisien och
adeln en bitter förebråelse derför att de infört
franskan såsom sällskapsspråk. För öfrigt
konstaterar en belgisk tidskrift icke utan
stolt tillfredsställelse att, af de 4,337,196 in-
vånare som räknar, tala 2,471,248
flamandska, 1,827,141 franska och 34,060
ska.
?Det flamandska elementets kamp mot främr,
mande inflytanden inskränkte sig fordom icke
till motståndet mot Frankrike, Ja, på ett vid
första anblicken besynnerligt, men vid när
mare betraktande väl motiveradt sätt ha de
flamandska provinserna kämpat mot den
okloka opolitiska förordningen af den 15 Sept.
1819, genom hvilken holländska regeringen
påtrugade hela Belgien holländskan såsom det
officiella förvaltningsspråket. De walloniska
provinsernas missnöje med. denna förordning
var lätt förklarlig, men äfven flamländarne
ville icke veta någonting deraf och hade svå-
rare att fördraga denna godtycklighet från
holländska regeringens sida än någon annan.
Många omständigheter sammanverkade att un-
derstödja oppositionen mot holländskan. De
liberala vände sig till franskan, hvars littera-
tur var bemängd med erinringar från revo-
lutionen af 1789. De bedrefvo på landet
agitationer mot holländskar, skenbart till för-
del för den från detta språk föga skiljaktiga
flamandskan, men i den stilla förhoppning att
de sedan snart. skulle komma tillrätta med
flamardskap, Leddes de liberala härvid al
politiska motiver, så sträfvede presterskapet
med ännu större, man kan väl säga passione-
rad ifver möt -holländskan, som af dem Dbsa-
tecknades såsom ett främmande språk, Pre-
sterskapet batade bolländskan såsem. ett af
de medel hvarigenom konung Wilhelm ville
göra Belgien protestantiskt. Holland betrak-
tades f dem såsom antichrist. Holländska
regeringen hade jemte det katolska universi-
tetet i Löven inrättat ett filosofiskt kollegium
och genom förordningarne af 1825, till men
för presterskapets isfiytande, inskränkt under-
visningsfriheten. Orsak nog och mer än nog
för presterskapet att tvertemot sina traditio-
ner tags franskan j skydd, till hvars. fördel
då dessutom Carl X:s tillgifvenhet för kato-
licismen och de jesuitiska komgregatio.:erna
talade. Detta. allt: förklarar buruledes vid
utbrottet af den belgiska revolutionen de ne-
derländska språkelementerna trängdes tillbaka,
och huru flamandskan ännu blott obemärkt
vegeterade i några dexrtill inrättade lärda söll-
skaper.
När nu revolutionen: var fullbordad och na-
tionalkongressen, under inflytande af holländ-
ska minner och öfverväldigad af inflytande
från Julirevolutionen, hade upphöjt franskan
till det officiella förvaltningsspråket, började
den flamandska rörelsen efterhand sin natur-
liga oemotståndliga reaktion. Willems gaf
uppslaget härtill. genom företalet till sin öf-
versättning af. Reinekel Fucksi (1834), 3 Detta