spriddhet. Någonting felades för att göra mig lycklig; men hvad var detta något? Jag vände mina steg mot mina systrars rum, i hopp att deras prat skulle kunna förströ mig. D ade gått ut, och rummet var tomt. På bordet låg en bok som de läst. Det var en roman. Ing hade aldrig läst någon sådan, emedan jag fått ett slags förakt för dem af att ständigt höra dem fördömmas. Jag hade visserligen funnit att de icke dessmindre allmänt lästes, men jag ansåg det långt under en filosofs värdighet att sysselsätta sig med dylikt lappri, och vågade aldrig läsa någon, af fruktan att minska min stora öfverlägsenhet i mina systrars ögon. Ja, jag hade till och med stundom tagit en i handen, då jag visate att mins systrar skulle märka det, bläddrat några ögonblick deri och lagt bori den med en lindrigt föraktlig min. Vid närvarande tillfälle slog jag upp boken af pur sysslolöshet och läste ett par blad. Jag tyckte mig höra någon komma och lade bort den. Det var ett misstag; isgen kom, och hvad jag läst lockade min nyfikerhet att läsa ännu litet mera. Jag lutade mig motfömsterposten och var inom få minuter helt och hållet fördjupad i berättelsen. Huru länge jag stod der och läste vet jag icke, men jag tror det var nära två timmar. Plötsligen hörde jag mina systrar i trappan. Jag stoppade boken innanför rocken, och de tvenne andra volymerna, som lågo der bredvid, i mina fickor, och ilade ut ur huset till mina älskade skoar. Här dröjde jag hela dagen under tröån, förvirrad, nästan förtrollad, slukande innehållet af dessa förtjusande volymer, och ej återvändande hem förr än det var för mörkt att längre kunna läsa. Då jag slutat. denna roman lade jag den tillbaka in i mina systrars rum och såg mig om efter andra, Deras förråd var rikt, ty de