ITvenne vindflöjlar (allt i form af tuppar)
med dessa båda ryktbara personers initialer
prydde kyrktaket; den ena uppflugen öfver
predikstolen, den andra öfver vapenhuset.
Som vanligt är med alla ecklesiastika vind-
flöjlar, visade hvar och en åt olika håll; och
det var ständiga dispyter dem emellan an-
gående bästa sättet att vända kappan efter
vinden; dispyter — ack, blott alltför sinnebild-
liga af de kristnes böjelse för egennytta och
oenighet!
På kyrkogården utanför hvilade hela trak-
tens gamla förfäder. Här i detta slägternas
sista samlingsrum voro familjerna hopade till-
sammans, sida vid sida, i långa rader. Med
varsam hand undanröjde Diedrich Knicker-
bocker de ogräs och törnesnår, som öfver-
vuxit grafstenarne, och öfvade sitt tålamod i att
-dechiffrera de holländska och engelska in-
skriptionerna. Dessa talade ideligen om rätt
nedstigande linier af van Tassels och van
Warts och andra historiska personer samt de-
säs ärftliga namn och dygder; oftast sågos
äfven deras porträtter med mycken omsor;
inbuggna i sten, alla utvisande den vanliga
familjelikheten med cheruber.
Församlingen hade vid denna tid ännu ej
aflagt sina ursprungliga landtliga vanor och
böjelser. Stadens moder hade ännu ej stuli:
sig fram genom Sömndalen. Holländska sol-
attarne och de tarfliga hemväfda tygerna be-
.gagnades än. Allting var i den ursprunglige
enkla stilen, ända till vattenämbaret och tenn-
skålen, ställda bära innanför kyrkporten om
somrarne för att släcka den af värmen för-
orsakade törsten eller mildra predikans torrhet.
Predikstolen och kommunionsbordet, båd:
sikt utskurna, hade blifvit införskrifna frå:
Holland på den gamla tiden, innan de sköna
konsterna stigit nog högt i kolonierna för
a kunna åstadkomma dylika mästerverk,