ITvenne vindflöjlar (allt i form af tuppar) med dessa båda ryktbara personers initialer prydde kyrktaket; den ena uppflugen öfver predikstolen, den andra öfver vapenhuset. Som vanligt är med alla ecklesiastika vindflöjlar, visade hvar och en åt olika håll; och det var ständiga dispyter dem emellan angående bästa sättet att vända kappan efter vinden; dispyter — ack, blott alltför sinnebildliga af de kristnes böjelse för egennytta och oenighet! På kyrkogården utanför hvilade hela traktens gamla förfäder. Här i detta slägternas sista samlingsrum voro familjerna hopade tillsammans, sida vid sida, i långa rader. Med varsam hand undanröjde Diedrich Knickerbocker de ogräs och törnesnår, som öfvervuxit grafstenarne, och öfvade sitt tålamod i att -dechiffrera de holländska och engelska inskriptionerna. Dessa talade ideligen om rätt nedstigande linier af van Tassels och van Warts och andra historiska personer samt desäs ärftliga namn och dygder; oftast sågos äfven deras porträtter med mycken omsor; inbuggna i sten, alla utvisande den vanliga familjelikheten med cheruber. Församlingen hade vid denna tid ännu ej aflagt sina ursprungliga landtliga vanor och böjelser. Stadens moder hade ännu ej stuli: sig fram genom Sömndalen. Holländska solattarne och de tarfliga hemväfda tygerna be.gagnades än. Allting var i den ursprunglige enkla stilen, ända till vattenämbaret och tennskålen, ställda bära innanför kyrkporten om somrarne för att släcka den af värmen förorsakade törsten eller mildra predikans torrhet. Predikstolen och kommunionsbordet, båd: sikt utskurna, hade blifvit införskrifna frå: Holland på den gamla tiden, innan de sköna konsterna stigit nog högt i kolonierna för a kunna åstadkomma dylika mästerverk,