STOCKHOLM, den 10 Sept.
Italien, dess närvarande sön-
dring, dess möjliga enhet.
Den splittring, hvilken i närvarande stund
— likasom tyvärr under en följd af årbun-
draden — visar sig på den herrliga halfö,
som genom sin natur, sitt klimat, sitt läge
synes bestämd att beherrska de haft som om-
sluta densamma, och snarare grunda blom-
strande kolonier (t. ex. på Nordafrikas kuster)
än att sjelf utgöra sätet för sterila militör-
kolonier, är en företeelse, så mycket sorgli-
gare nu än fordom, som grundtanken i vår
tids sträfvanden just synes vara häfdandet af
nationaliteternas rätt, frigörandet af deras na
turenliga utveckling. Olikheten i de italien-
ska nationaliteternas skaplynne har sin grund
i det förhållande, att redan i de äldsta ti
derna frenne invandrande folkst:mmar nedsatt
sig i särskilda delar af halfön, och ännu kar
man hos flera af Italiens folk spåra slägt-
drag, påminnande om deras urgamla börd.
Så visar sig ännu hos den nespoiitanska be-
folkningen så i det ytire som inre en fränd
skap med den hellenisk-illyriska folkfamilj
som först befolkade halföns sydligare del och
hvilken derpå tid efter annan i koloniväg på-
späddes med helleniska elementer; hos To-
sesnas folk ett slägttycke med den tyrrhenisk-
pelasgiska stam, hvilken ännu tidigare funnit
sin väg till Italien; mindre likhet måhändea
hos nutidens romare med den iberisk-celtiska
stam, som, från nordvest invandrande, först
befolkat deras fosterbygd, en följd af det ia-
flytande som här mer än annorstädes af ro-
merska lagar utöfvades. För öfrigt har detta
inflytande i allmänhet ingalunda varit så ge-
nomgripaade som man vanligen föreställer sig.
Samma förhållande egde rum med romarne
som med de flesta andra eröfrande folk: de
flöto såsom ett glänsande skum ofvanpå de
gamla nationaliteterna, men förmådde aldrig
fullt genomtränga dem till grunden, ehuru
de, som bekant är, af en lika vis som nöd-
tvungen politik förlänade de italienska folken
ett visst mått af romersk borgarerätt. Hvad
som sålunda ej lyckats romarne lyckades än
mindre de folkstammar som efter dem upp-
trädde såsom herrskare i Italien.
Att under sådana förhållanden — ursprung-
liga stam-olikheter, främmande välden, hvar-
till ytterligare kom bildandet af en prestst:t
— någon egentlig italiensk nationalitet omöj-
ligt kunde utbilda sig är klart, äfvensom att
ingen statsenhet här var att vänta. Ett visst
enhetssträfvande sökte väl under medeltiden
göra sig gällande från de s. k. romerska
kejsarnes sida i deras bemödanden att under
sin spira förena åtminstone de nordligare de-
larne af halfön, och detta sträfvande omfat-
tades, märkligt nog, med värma äfven af
Italiens ädlaste och visaste, hvilka häruti
trodde sig finna den enda möjliga enhet, der
sista räddningsplankan för sitt sjunkande fo-
sterland. Men allt detta sträfvande och alls
de strider, som deraf blefvo en följd, hade
intet annat resultat än de stora vasallernas
frigörande från sin länspligt, hvaruppå efter-
hand följde uppkomsten af de italienska re-
publikerna, detta glänsande fenomen i den
linga natten. En genom handel och konst-
flit vunnen rikedom, i förening med en lå-
gande samfundsanda, hade gifvit dessa repu-
bliker lif. Deras fal! blef en följd dels at
den njutningslystna tröghet som födes af rike-
domen och som så gerna lemnar ifrån sig
värnpligten i lejda, främmande bänder, dels
af det egendomliga förhållande, att dessa
samhällen voro stadserepubliker, sålunda 1sole-
rade och utan samband med landsbygden:
befo kning. Och densa äfven för de flest
antika stater gemensamma egendomlighet
denna skerpt uppdragna gräns emellan stad
och land gjorde ock, att feodalvisendet al-
drig kunde slå någon riktig rot i Italien, och
föranleder, hvad värre är, än i dag inom dett;
land ett isoleradt, missriktadt enhstssträfvan
de; ännu hör man der stadsboer med en visas
förnäm nedlåtenhet tala om villani.
Af de stora inre hvälfnirgar, hvilka under
loppet af 16:de seklet gåfvo en ny gestalt
ett nytt lif åt Europas nordliga och vestliga
stater, förmärktes inga spår i Italien. Refor-
matioaer och reformer förblefvo för detta land
lika främmande som för Spanien, och den
mäktiga andliga kraftutveckling, som under
nästföregående århundraden med en så rik
mångfald här gifvit sig tillkänna, syntes på
en gång förlamad och förbytt till ett dödt
stillastående. Prestvälde, hofränker och en
macchiavellistisk kabinettspolitik medverkade
visserligen mäktigt till denna bedröfliga ut-
gång, men den hufvudsakliga orsaken måste
sökas uti det olyckliga förhållande, att de
italienska folken saknade den kraitiga häf-
stång, som för hvar och en af vesterns na-
tioner och de skandinaviska låg uti det allt
omfattande medvetandet att känna sig vara
en från samma källa utgången eller genom
långvariga gemensamma ansträngningar i krig
och fred sammansmält, under samma farste-
hus lefvande folkfamilj. Yttre omkastningar,
foster af främmande hofs nycker och tillväga-
bragta genom främmande härars våld, sakna-
des deremot icke. Revolutioner af detta slag,
om man så får kalla dem, gåfvo unter den
epok, som man vanligen - benämner Nya hi-
storiens, tvenne gånger åt Italien en ny ge-
stalt: den första i 16:de, den andra i 18:de
seklet. Den politiska formbildning, som
Italien genom den sednare erhöll, är ännu
till sina grunddrag densamma, sådan den
afslutades genom frederna i Wien och
Aachen. samt till fölid af Mediceiska bhu-