STOCKHOLM, den 10 Sept. Italien, dess närvarande söndring, dess möjliga enhet. Den splittring, hvilken i närvarande stund — likasom tyvärr under en följd af årbundraden — visar sig på den herrliga halfö, som genom sin natur, sitt klimat, sitt läge synes bestämd att beherrska de haft som omsluta densamma, och snarare grunda blomstrande kolonier (t. ex. på Nordafrikas kuster) än att sjelf utgöra sätet för sterila militörkolonier, är en företeelse, så mycket sorgligare nu än fordom, som grundtanken i vår tids sträfvanden just synes vara häfdandet af nationaliteternas rätt, frigörandet af deras na turenliga utveckling. Olikheten i de italienska nationaliteternas skaplynne har sin grund i det förhållande, att redan i de äldsta ti derna frenne invandrande folkst:mmar nedsatt sig i särskilda delar af halfön, och ännu kar man hos flera af Italiens folk spåra slägtdrag, påminnande om deras urgamla börd. Så visar sig ännu hos den nespoiitanska befolkningen så i det ytire som inre en fränd skap med den hellenisk-illyriska folkfamilj som först befolkade halföns sydligare del och hvilken derpå tid efter annan i koloniväg påspäddes med helleniska elementer; hos Tosesnas folk ett slägttycke med den tyrrheniskpelasgiska stam, hvilken ännu tidigare funnit sin väg till Italien; mindre likhet måhändea hos nutidens romare med den iberisk-celtiska stam, som, från nordvest invandrande, först befolkat deras fosterbygd, en följd af det iaflytande som här mer än annorstädes af romerska lagar utöfvades. För öfrigt har detta inflytande i allmänhet ingalunda varit så genomgripaade som man vanligen föreställer sig. Samma förhållande egde rum med romarne som med de flesta andra eröfrande folk: de flöto såsom ett glänsande skum ofvanpå de gamla nationaliteterna, men förmådde aldrig fullt genomtränga dem till grunden, ehuru de, som bekant är, af en lika vis som nödtvungen politik förlänade de italienska folken ett visst mått af romersk borgarerätt. Hvad som sålunda ej lyckats romarne lyckades än mindre de folkstammar som efter dem uppträdde såsom herrskare i Italien. Att under sådana förhållanden — ursprungliga stam-olikheter, främmande välden, hvartill ytterligare kom bildandet af en prestst:t — någon egentlig italiensk nationalitet omöjligt kunde utbilda sig är klart, äfvensom att ingen statsenhet här var att vänta. Ett visst enhetssträfvande sökte väl under medeltiden göra sig gällande från de s. k. romerska kejsarnes sida i deras bemödanden att under sin spira förena åtminstone de nordligare delarne af halfön, och detta sträfvande omfattades, märkligt nog, med värma äfven af Italiens ädlaste och visaste, hvilka häruti trodde sig finna den enda möjliga enhet, der sista räddningsplankan för sitt sjunkande fosterland. Men allt detta sträfvande och alls de strider, som deraf blefvo en följd, hade intet annat resultat än de stora vasallernas frigörande från sin länspligt, hvaruppå efterhand följde uppkomsten af de italienska republikerna, detta glänsande fenomen i den linga natten. En genom handel och konstflit vunnen rikedom, i förening med en lågande samfundsanda, hade gifvit dessa republiker lif. Deras fal! blef en följd dels at den njutningslystna tröghet som födes af rikedomen och som så gerna lemnar ifrån sig värnpligten i lejda, främmande bänder, dels af det egendomliga förhållande, att dessa samhällen voro stadserepubliker, sålunda 1solerade och utan samband med landsbygden: befo kning. Och densa äfven för de flest antika stater gemensamma egendomlighet denna skerpt uppdragna gräns emellan stad och land gjorde ock, att feodalvisendet aldrig kunde slå någon riktig rot i Italien, och föranleder, hvad värre är, än i dag inom dett; land ett isoleradt, missriktadt enhstssträfvan de; ännu hör man der stadsboer med en visas förnäm nedlåtenhet tala om villani. Af de stora inre hvälfnirgar, hvilka under loppet af 16:de seklet gåfvo en ny gestalt ett nytt lif åt Europas nordliga och vestliga stater, förmärktes inga spår i Italien. Reformatioaer och reformer förblefvo för detta land lika främmande som för Spanien, och den mäktiga andliga kraftutveckling, som under nästföregående århundraden med en så rik mångfald här gifvit sig tillkänna, syntes på en gång förlamad och förbytt till ett dödt stillastående. Prestvälde, hofränker och en macchiavellistisk kabinettspolitik medverkade visserligen mäktigt till denna bedröfliga utgång, men den hufvudsakliga orsaken måste sökas uti det olyckliga förhållande, att de italienska folken saknade den kraitiga häfstång, som för hvar och en af vesterns nationer och de skandinaviska låg uti det allt omfattande medvetandet att känna sig vara en från samma källa utgången eller genom långvariga gemensamma ansträngningar i krig och fred sammansmält, under samma farstehus lefvande folkfamilj. Yttre omkastningar, foster af främmande hofs nycker och tillvägabragta genom främmande härars våld, saknades deremot icke. Revolutioner af detta slag, om man så får kalla dem, gåfvo unter den epok, som man vanligen benämner Nya historiens, tvenne gånger åt Italien en ny gestalt: den första i 16:de, den andra i 18:de seklet. Den politiska formbildning, som Italien genom den sednare erhöll, är ännu till sina grunddrag densamma, sådan den afslutades genom frederna i Wien och Aachen. samt till fölid af Mediceiska bhu