plågor, ffmenEsom jagivarZalltförkvälbekant
I med noshörningens vanor, för att under när-
varande omständigheter våga förfölja henne,
Å beslöt jag att tåligt afvakta:dagsljuset-för att
1 då, med tillhjelp af mina hundar, göra slut
på hennes lidande. Mer det vär annörlunda
I bestämdt. i -
- oDå-likväl på en. lång stund ingen. ele-
Åfant eller fågot annat stört villebråd vidare
visade sig, tyckte jag att jag lika gerna kunde
gå och uppröka den hvita snoshörningen, —
Iden: som:först. blifvit sårad; och det dröjde ej
heller länge innan jag fann hans döda kropp,
ty min -kula--hade,--som jag--beräknat, nästan
ögonblickligen dödat honom.
Då jag vände tillbaka. till -mitt . gömställe,
kom jag händelsevis in :på samma väg som
den svarta noshörningen tagit, och der jag
äfven--hade den oturen att möta henne. Hon
var ännu på sina ben, men hennes ställning
var återigen ogynsam för ett skott; i hopp
likväl att förmå henne ändra ställning och
derigenom. sätta mig i stånd att döda henne
med ens, tog jag upp en sten och slungade
den mot henne af alla mina krafter. Min
pennaäär alldeles oförmögenattskildra den scen
som nu följde... Stenen var ännu midt i luf-
ten, då hon med ett förfärligt fnysande (så-
dant-som endast en noshörning kan uppge),
med uppstående. svans, hufvudet tätt utmed
marken och -uppsparkande hela moln af dam
med sina fötter, rusade på mig med förfärligt
raseri. Jag hann knappt kasta bössan till
ögat och ge eld förr än hon var öfver mig;
och just i samma ögonblick som jag in-
stinktmässigtivände mig om föratt springa
undan, kastade hon mig -hufvudstupa till
marken, Stöten: var så häftig att bössa,
kruthorn, kulpung och mössa gjorde en
dans upp i luften och den. första slunga-
des mer än tio fot från stället der jag stod.
I samma ögonblick jag såg att odjuret tänkte
avfalla mig, föll det mig in, att, om jag ej
med ens blef genomborrad, hon skulle komma
med..en sådan fart, att hon ej förmådde hejda
sig och att jag möjligen sålunda kunde få tid
atträdda mig. Såbände äfven; ty sedan hon ka-
stat-mig öfverända, (och medan hon det gjorde,
voro hennes :hufvud och framdelen af hennes
kropp; i-anseende still anfallets häftighet. till
hälften begrafna,i sanden) och trampat mig på
det mest skoningslösa sätt, var hon med sin
framdel. förbi mig. Kämpande för lifvet begag-
nade jag mig derföre af tillfället, och gom hon
rustade-sig till ett nytt anfall; kröpjag ut mel-
lan hennes bakben. Men detrasande djuret hade
ännu ej uppgjort sin. räkning med mig, ty
knappt hade jag kommit på benen igen, förr
än hon förs andra, gången gaf mig en stöt med
sitt horn straxt ofvanför högra knäet uppri-
stande mig; -ehuru ej -djupt, ända upp till
sjelfva höften på samma gång hon med sin
högra framfot gaf mig ett förfärligt slag på
venstra skuldran nära nackbenet. Mina ref-
ben böjde sig under den förfärliga tyngden
ochittryckningen-och för ett ögonblick må-
ste jag harförlorat sansningen. Jag har åt-
minstone-mycket oredig föreställning om hvad
söm sedermera tilldrog sig. Allt hvad jag
ihågkommer är att, när jag lyfte upp hufvu-
det, jag hörde ett ursinnigt fnysande och stam-
pande bland. de angränsande busksnåren. Jag
reste mig nuzupp,-ehuru med svårighet, och
slöpsde mig fram, så godt jag kunde, till ett
stort träd -i närbeten för stt der söka skydd.
Men detta. försigtighetsmått var öfverflödigt.
Odjuret. visade för tillföllet åtminstone ingen
vidare lust att oroa mig. Antingen hon nu un-
der sammandrabbningen eller i: följd af den
förvirring -zom förorsakades af hennes sår för-
lorat mig ur sigte (hvilket sednare jag har
största-skäl antaga vara. fallet) : eller. också
hon kände sig nöjd med den hämnd hon ta-
git;-nog af, jag hade undsluppit med lifvet,
ehuru illa sårad och :sönderbråkad. Under
dessa omständigheter hade jag följaktligen
stor svårighet att komma tillbaka till min
skärm.
Under större delen af den grymmascen jag
berättat hade jag bibehållit min köld och sin-
nesnärvaro, men efter en liten stund, när jag
fick tid att samla mina förvirrade sinnen,
greps jag äf en obeskriflig ångest och en våld-
zam darrning kom öfver mig.
- När den nu skildrade striden med den svarta
aokhörningen var förbi, hade de första grå
strimmorna af daggrynirgen redan börjat visa
sig. Vid soluppgången kom min hottentott-
gosse, Kamapju, som jag föregående afton
iemnat på en half mils afstån, till sskärmens
för att bära mina bössor och andra saker till
vår lägerplats, Jag berättade honom i några
få ord de missöden som träffat mig. Han
iygsnade med förvåning och tycktes halft be-
nägensatt.betvifla sannfärdigheten af min be-
rättelse, till dess åsynen af min uppslitna
höft-snart öfvertygade honom att jag ej skäm-
ade.
Jag tillsade honröm sedan att taga en af
bössorna och gå att uppsöka den sårade nos-
börningen, fömanande homxom på samma
gång att vara försigtig då han nalkades dju-
tet;-som jag hade skäl att tro ännu ej var
dödt. Han hade blott varit borta några roi-:
auter, då jag fick höra ett klagoskri. Slå-
ende mig för pannan utropade jag: Min Gud,
odjuret har då äfven angripit gossen! Mitt
beslut var snart fattadt; t; jag insåg att ett
menniskolif var i fara och det var tillräckligt
stt. döfva alla mina betänkligheter. Fattande l:
jag i min bössa, skyndade jag så fort jag
kunde genom snåret, och när jag hunnit en
3.å 300 alnar, fick jag plötsligt en scen i
sigte-som jag ej skall glömma så länge jag
lefver. Bland: några. små träd -eller rättare
buskar och på några stegs afstånd från hvar-
ndra, ej midt emot, utan i en sned rigt-
sing stodo noshörningen och den unge vil-
len. Den förre stödjande sig på tre ben,
betäckt med blod och skum och fnysande på
let mest ursinniga sätt; den sednare förste-
nad af fruktan och liksom af en förtrollning
fastspikad..vid .marken.. Intet ögonblick. var
utt förlora. Krypande till denmotsatta sidan )