plågor, ffmenEsom jagivarZalltförkvälbekant I med noshörningens vanor, för att under närvarande omständigheter våga förfölja henne, Å beslöt jag att tåligt afvakta:dagsljuset-för att 1 då, med tillhjelp af mina hundar, göra slut på hennes lidande. Mer det vär annörlunda I bestämdt. i oDå-likväl på en. lång stund ingen. eleÅfant eller fågot annat stört villebråd vidare visade sig, tyckte jag att jag lika gerna kunde gå och uppröka den hvita snoshörningen, — Iden: som:först. blifvit sårad; och det dröjde ej heller länge innan jag fann hans döda kropp, ty min -kula--hade,--som jag--beräknat, nästan ögonblickligen dödat honom. Då jag vände tillbaka. till -mitt . gömställe, kom jag händelsevis in :på samma väg som den svarta noshörningen tagit, och der jag äfven--hade den oturen att möta henne. Hon var ännu på sina ben, men hennes ställning var återigen ogynsam för ett skott; i hopp likväl att förmå henne ändra ställning och derigenom. sätta mig i stånd att döda henne med ens, tog jag upp en sten och slungade den mot henne af alla mina krafter. Min pennaäär alldeles oförmögenattskildra den scen som nu följde... Stenen var ännu midt i luften, då hon med ett förfärligt fnysande (sådant-som endast en noshörning kan uppge), med uppstående. svans, hufvudet tätt utmed marken och -uppsparkande hela moln af dam med sina fötter, rusade på mig med förfärligt raseri. Jag hann knappt kasta bössan till ögat och ge eld förr än hon var öfver mig; och just i samma ögonblick som jag instinktmässigtivände mig om föratt springa undan, kastade hon mig -hufvudstupa till marken, Stöten: var så häftig att bössa, kruthorn, kulpung och mössa gjorde en dans upp i luften och den. första slungades mer än tio fot från stället der jag stod. I samma ögonblick jag såg att odjuret tänkte avfalla mig, föll det mig in, att, om jag ej med ens blef genomborrad, hon skulle komma med..en sådan fart, att hon ej förmådde hejda sig och att jag möjligen sålunda kunde få tid atträdda mig. Såbände äfven; ty sedan hon kastat-mig öfverända, (och medan hon det gjorde, voro hennes :hufvud och framdelen af hennes kropp; i-anseende still anfallets häftighet. till hälften begrafna,i sanden) och trampat mig på det mest skoningslösa sätt, var hon med sin framdel. förbi mig. Kämpande för lifvet begagnade jag mig derföre af tillfället, och gom hon rustade-sig till ett nytt anfall; kröpjag ut mellan hennes bakben. Men detrasande djuret hade ännu ej uppgjort sin. räkning med mig, ty knappt hade jag kommit på benen igen, förr än hon förs andra, gången gaf mig en stöt med sitt horn straxt ofvanför högra knäet uppristande mig; -ehuru ej -djupt, ända upp till sjelfva höften på samma gång hon med sin högra framfot gaf mig ett förfärligt slag på venstra skuldran nära nackbenet. Mina refben böjde sig under den förfärliga tyngden ochittryckningen-och för ett ögonblick måste jag harförlorat sansningen. Jag har åtminstone-mycket oredig föreställning om hvad söm sedermera tilldrog sig. Allt hvad jag ihågkommer är att, när jag lyfte upp hufvudet, jag hörde ett ursinnigt fnysande och stampande bland. de angränsande busksnåren. Jag reste mig nuzupp,-ehuru med svårighet, och slöpsde mig fram, så godt jag kunde, till ett stort träd -i närbeten för stt der söka skydd. Men detta. försigtighetsmått var öfverflödigt. Odjuret. visade för tillföllet åtminstone ingen vidare lust att oroa mig. Antingen hon nu under sammandrabbningen eller i: följd af den förvirring -zom förorsakades af hennes sår förlorat mig ur sigte (hvilket sednare jag har största-skäl antaga vara. fallet) : eller. också hon kände sig nöjd med den hämnd hon tagit;-nog af, jag hade undsluppit med lifvet, ehuru illa sårad och :sönderbråkad. Under dessa omständigheter hade jag följaktligen stor svårighet att komma tillbaka till min skärm. Under större delen af den grymmascen jag berättat hade jag bibehållit min köld och sinnesnärvaro, men efter en liten stund, när jag fick tid att samla mina förvirrade sinnen, greps jag äf en obeskriflig ångest och en våldzam darrning kom öfver mig. När den nu skildrade striden med den svarta aokhörningen var förbi, hade de första grå strimmorna af daggrynirgen redan börjat visa sig. Vid soluppgången kom min hottentottgosse, Kamapju, som jag föregående afton iemnat på en half mils afstån, till sskärmens för att bära mina bössor och andra saker till vår lägerplats, Jag berättade honom i några få ord de missöden som träffat mig. Han iygsnade med förvåning och tycktes halft benägensatt.betvifla sannfärdigheten af min berättelse, till dess åsynen af min uppslitna höft-snart öfvertygade honom att jag ej skämade. Jag tillsade honröm sedan att taga en af bössorna och gå att uppsöka den sårade nosbörningen, fömanande homxom på samma gång att vara försigtig då han nalkades djutet;-som jag hade skäl att tro ännu ej var dödt. Han hade blott varit borta några roi-: auter, då jag fick höra ett klagoskri. Slående mig för pannan utropade jag: Min Gud, odjuret har då äfven angripit gossen! Mitt beslut var snart fattadt; t; jag insåg att ett menniskolif var i fara och det var tillräckligt stt. döfva alla mina betänkligheter. Fattande l: jag i min bössa, skyndade jag så fort jag kunde genom snåret, och när jag hunnit en 3.å 300 alnar, fick jag plötsligt en scen i sigte-som jag ej skall glömma så länge jag lefver. Bland: några. små träd -eller rättare buskar och på några stegs afstånd från hvarndra, ej midt emot, utan i en sned rigtsing stodo noshörningen och den unge villen. Den förre stödjande sig på tre ben, betäckt med blod och skum och fnysande på let mest ursinniga sätt; den sednare förstenad af fruktan och liksom af en förtrollning fastspikad..vid .marken.. Intet ögonblick. var utt förlora. Krypande till denmotsatta sidan )