E Herm: Hvem har sagt det? . Styrmännen: Det har kommerskollegium redan för ex år sedan Björt. : errn : , det är ju lädgesedan! 2tStyrmannen: Ja, men kommerskollegium tär aldrig tillbaks hvad det en gång sagt. Derföre måste först den hår holländaren blifva dansk, innan han fär sätta klöfven på land här i Sverge. EMadamen: Den stackarn ser ju så menlös ut. Styrmanren: Kommerskollegium? SäMadamen: Nej, kalfven. Styrmånnen: Jaså! Jaha madam, emellertid har let oskyldiga djuret, som kom hit med ett fartyg från Amsterdam, inte fått komma in här, utan skickades af grosshandlaren härifrån ut till Köpenhamn för att få dansk medborgarerätt och på samma gång rätt att såsom kongl. dansk kalf komma tillbaks. Så! hänger historien ihop. Madam mätte väl se att han inte har ett tecken af holländarn qvar uti sig.: SäMadamen : Så di kan hitta på. EtHerrn: Nå jag måtte säga! Jag önskar blott att kalfven, på det att ingen måtte skratia åt kommerskollegium, här i Sverge ej bölar om sin resa på hol ändska. ferHelt förundrad öfver berättelsen, som är fu!lkomligt enlig med sanningen, återvände jag hem och beundrade i stillhet kommerskollegii vishet. Sr (6. HB. o 8. T.) 2— Fördelen af att kunna rita. För icke länge sedan tilldrog sig i London en högst besynnerlig händelse, hvarvid en ganska öfvad och djerf tjuf ändå blef öfverlistad. En ogift herre, utmärkt såsom karrikaturtecknare, hade fätt gikt i båda fötterna, och det till den grad, att han omöjligen förmädde röra sig ur stället, utan låt i en stol med trissor rulla sig ur det ena rummet i det andra. SLEn af polisen känd stortjuf, som hade fått veta målarens missöde, beslöt att begagna sig af tillfället. Han afpassade säledes en stund, då den sjuke hade skickat bort sin betjentgosse i ett ärende, smög sig från förstugan genom köket och derifrån en trappa uppföre, till en våning der herrn bodde. Alldeles efter beräkning lyckades han genom den ostängda dörren inkomma till den sjuke, som han träffade ensam och fullkomligt hjelplös. Det gör mig ondt, ait finna eri en sådan belägenhet, yttrade tjufven; er dräng är bortgången och ni kan icke röra er ur stället. ZDen sjuke studsade, men skälmen fortfor: Det är oförsvarligt, att man lemnar er så här allenå och vid ostängda dörrar, ty — ser ni nu hvad följden deraf blir? ... Jag tar mig den friheten att tillegna mig det här uret med tillhörande kedja, som ligger här på bordet; och då jag märker, att nycklärne ligga framme, så öppnar jag naturligtvis lädörna, för att se hvad der kan vankas. Var så god, svarade herrn, som väl visste att alla motsägelser här skulle tjena till intet. jufven förlorade ingen tid; han rafsade åt sig en ängd af silfver och andra dyrbarheter. Inom tio minuter hade Han packat alltsammans i ett knyte, gjorde en djup bugning för egaren och försvann. Mälaren hade väl gikt i fötterna, men icke i händerua, med hvilka han under tiden ej varit sysslolös. Han hade nemligen, utan att tjufven märkte det, med en blyertspenna afritat denne på ett pappersblad, som låg framför honom på bordet; och då betjenten mart derefter återkom, sände han honom med porträttet, jemte en berättelse om hvad som förefallit , ill polisbyrån. ; Konterfejet var så förvånande likt, att alla närvaande polistjenstemän genast igenkände den beryktade kälmen, hvilken så ofta varit för sina bofstycken anastad och bestraffad. Han efterspanådes derföre 5gonblickligen och ertappades innan han ännu hunnit föryttra något af det ränade. Inom tvenne timmar olef han förd till målaren, som åteffick alla sina illhörigheter , och Snnu innån veckan var förliden, befann han sig på vag till Botany Bay.