E Herm: Hvem har sagt det? - .
Styrmännen: Det har kommerskollegium redan för
ex år sedan Björt. - :
errn : , det är ju lädgesedan!
2tStyrmannen: Ja, men kommerskollegium tär aldrig
tillbaks hvad det en gång sagt. Derföre måste först
den hår holländaren blifva dansk, innan han fär sätta
klöfven på land här i Sverge.
EMadamen: Den stackarn ser ju så menlös ut.
Styrmanren: Kommerskollegium?
SäMadamen: Nej, kalfven.
Styrmånnen: Jaså! Jaha madam, emellertid har
let oskyldiga djuret, som kom hit med ett fartyg
från Amsterdam, inte fått komma in här, utan skic-
kades af grosshandlaren härifrån ut till Köpenhamn
för att få dansk medborgarerätt och på samma gång
rätt att såsom kongl. dansk kalf komma tillbaks. Så!
hänger historien ihop. Madam mätte väl se att han
inte har ett tecken af holländarn qvar uti sig.:
SäMadamen : Så di kan hitta på.
EtHerrn: Nå jag måtte säga! Jag önskar blott att
kalfven, på det att ingen måtte skratia åt kommers-
kollegium, här i Sverge ej bölar om sin resa på hol-
ändska.
ferHelt förundrad öfver berättelsen, som är fu!lkom-
ligt enlig med sanningen, återvände jag hem och be-
undrade i stillhet kommerskollegii vishet. Sr
(6. HB. o 8. T.)
2— Fördelen af att kunna rita. För icke
länge sedan tilldrog sig i London en högst besynner-
lig händelse, hvarvid en ganska öfvad och djerf tjuf
ändå blef öfverlistad.
En ogift herre, utmärkt såsom karrikaturtecknare,
hade fätt gikt i båda fötterna, och det till den grad,
att han omöjligen förmädde röra sig ur stället, utan
låt i en stol med trissor rulla sig ur det ena rummet
i det andra.
SLEn af polisen känd stortjuf, som hade fått veta må-
larens missöde, beslöt att begagna sig af tillfället.
Han afpassade säledes en stund, då den sjuke hade
skickat bort sin betjentgosse i ett ärende, smög sig
från förstugan genom köket och derifrån en trappa
uppföre, till en våning der herrn bodde. Alldeles
efter beräkning lyckades han genom den ostängda dör-
ren inkomma till den sjuke, som han träffade ensam
och fullkomligt hjelplös.
Det gör mig ondt, ait finna eri en sådan belägen-
het, yttrade tjufven; er dräng är bortgången och ni
kan icke röra er ur stället.
ZDen sjuke studsade, men skälmen fortfor:
Det är oförsvarligt, att man lemnar er så här alle-
nå och vid ostängda dörrar, ty — ser ni nu hvad följ-
den deraf blir? ... Jag tar mig den friheten att till-
egna mig det här uret med tillhörande kedja, som
ligger här på bordet; och då jag märker, att nyck-
lärne ligga framme, så öppnar jag naturligtvis lä-
dörna, för att se hvad der kan vankas.
Var så god, svarade herrn, som väl visste att alla
motsägelser här skulle tjena till intet.
jufven förlorade ingen tid; han rafsade åt sig en
ängd af silfver och andra dyrbarheter. Inom tio mi-
nuter hade Han packat alltsammans i ett knyte, gjorde
en djup bugning för egaren och försvann.
Mälaren hade väl gikt i fötterna, men icke i händer-
ua, med hvilka han under tiden ej varit sysslolös.
Han hade nemligen, utan att tjufven märkte det,
med en blyertspenna afritat denne på ett pappersblad,
som låg framför honom på bordet; och då betjenten
mart derefter återkom, sände han honom med por-
trättet, jemte en berättelse om hvad som förefallit ,
ill polisbyrån.
; Konterfejet var så förvånande likt, att alla närva-
ande polistjenstemän genast igenkände den beryktade
kälmen, hvilken så ofta varit för sina bofstycken an-
astad och bestraffad. Han efterspanådes derföre
5gonblickligen och ertappades innan han ännu hunnit
föryttra något af det ränade. Inom tvenne timmar
olef han förd till målaren, som åteffick alla sina
illhörigheter , och Snnu innån veckan var förliden,
befann han sig på vag till Botany Bay.