Ja, sade den unge mannen; det är dess-) utom vår sista utväg. Må ske dål! Han reste sig försigtigt, höjde den jJernskodda käppen som hittils legat bredvid honom och sönderslet tyget i ballongen. BDenna tycktes upphäfva en suck och skakade sig konvulsiviskt, likt en lefvande varelse som erhåller ett sår. Under ett ögonblick var ovissheten ryslig. Gasen bröt häftigt ut genom den öppning som blifvit gjord, och den slappa ballongen sänkte sig med en förskräckande. hastighet, liksom om den förlorat sig i rymden. De tre resande tillslöto ögonen förfärade och döfvade . .. FiPå en gång hö des ett långt sönderrifvande som följdes af en våldsam stöt; de blickade upp med fasa; ballongen hade fastnat i de nedersta grenar.c af en gran, och den lilla båten sväfvade några fot öfver marken. Mot aftonen samma dag stodo Loffman och Ritter i fönstret af ett hus, bygd: på kullens sluttning. Det var Michels; han hade fört sin reskamrat dit straxt efter deras gemensamma befrielse. Brodern och systern hade i början endast tänkt på att med honom fröjda sig åt sin lyeka; men då första glädjeruset gått öfver, uppstod hos Ritter ånyo tanken på hans så allvarsamt hotade egodelar. Lutad mot den fräbalustrad hvilken gjorde tjenst som balkong, hade han nu en stund stått helt tyst, då Christian, hvars blickar irrade öfver fälten, hastigt vände sig om och sade: Huru långt sträcka sig edra egor, herr Ritter? Denne spratt till som om: denna fråga uppenbarat för honom hans gästs hemliga tanke. Ah! ni vill veta huru mycket jord vin