Ja, sade den unge mannen; det är dess-)
utom vår sista utväg. Må ske dål!
Han reste sig försigtigt, höjde den jJern-
skodda käppen som hittils legat bredvid ho-
nom och sönderslet tyget i ballongen.
BDenna tycktes upphäfva en suck och ska-
kade sig konvulsiviskt, likt en lefvande va-
relse som erhåller ett sår. Under ett ögon-
blick var ovissheten ryslig. Gasen bröt häf-
tigt ut genom den öppning som blifvit gjord,
och den slappa ballongen sänkte sig med en
förskräckande. hastighet, liksom om den för-
lorat sig i rymden. De tre resande tillslöto
ögonen förfärade och döfvade . ..
FiPå en gång hö des ett långt sönderrifvande
som följdes af en våldsam stöt; de blickade
upp med fasa; ballongen hade fastnat i de
nedersta grenar.c af en gran, och den lilla
båten sväfvade några fot öfver marken.
Mot aftonen samma dag stodo Loffman och
Ritter i fönstret af ett hus, bygd: på kullens
sluttning. Det var Michels; han hade fört
sin reskamrat dit straxt efter deras gemen-
samma befrielse.
Brodern och systern hade i början endast
tänkt på att med honom fröjda sig åt sin
lyeka; men då första glädjeruset gått öfver,
uppstod hos Ritter ånyo tanken på hans så
allvarsamt hotade egodelar.
Lutad mot den fräbalustrad hvilken gjorde
tjenst som balkong, hade han nu en stund
stått helt tyst, då Christian, hvars blickar
irrade öfver fälten, hastigt vände sig om och
sade:
Huru långt sträcka sig edra egor, herr Rit-
ter?
Denne spratt till som om: denna fråga up-
penbarat för honom hans gästs hemliga tanke.
Ah! ni vill veta huru mycket jord vin-