J, nda bland alla de män af energi och snille, em revolutionen framkallade till handling, som var i stånd att tygla Frankrikes våldsamma och anarkiska tendenser. Och han aade ej blott den alldagliga äregirigheten att röfra och regera; han sträfvade att gifva sitt and en enkel och dock fullständig lagcodex, och att utveckla dess materiella tillgångar. Men ella dessa höga egenskaper neutraliserades genom missgrepp, som måste tillskrifas hans egendomliga ställning fullt ut lika nycket som hans naturliga skaplynne. Uppfödd till soldat förstod han bättre konsten stt kufva genom kombinationer af fysisk :raft än genom öfvertygelse. Ledande xrafterna hos denna oöfvertriffade earme, hvar: machineri republiken hade ärft af dena ganla monarkien, och i hvilken det emanciperade Frankrikes vetenskap och entusiasm hade inblåst ett exempellöst lif och kraft, bl2f Napoleon Bonaparte, i likhet med den ringaste af sina landsmän, berusad af Frankrikes segrar öfver Europas suveräner. Den gamla monarkiens traditioner bekräftade den missriktsing som hans ande härigenom erhöll. Han belägrades oupphörligt af drömmar att gifva lagar åt Europa och åt verlden. I denna sinnessämning upphörde han att akta andra nstiozers oberoende. Detta var den klippa mot hvilken han strandade, ty genom sina angrepp väckte han Europas allmänna anda till karp emot sig. Olikheten var för stor, äfven för en Napoleon: han dukade under, icke för den ene eller den andre statsmanren eller generalen, utan för Europas inbitna och billiga harm; och genom sitt fall utsatte han sitt älskade Frankrike — detta Frankrike, som under dödskampen af en revolution hade drifvit tillbaka Europas förbundna guveräner — för den förödmjukelsen att se en utlefvad dynasti detsamma påtrugad af främmande bajonetter. Det brott som hos Napoleon uppvägde alla hans dygder — det fel som :sotvägde alla hans visa sträfvanden — var hans brist på skyldig aktning för Europas oberoende natiomaliteter. Det var detta som fastkedjade honom vid S:t Helena likt an ny Prometheus vid ett nytt Caucasus. Detta är den lärdom som hans tysta och vördnadsväckande graf är beräknad att gifva hans arfvinge och den konungsliga gäst, hvilken denne arfvinge gläder sig att få hedra. Dessa suveräner ha nu förbundit sig att häfda oberoendet hos en nationalitet, som utgör den länk, hvilken sammanbinder Europa och Asien. De hafva gripit till vapen i afsigt att förekomma ottomaniska rikets inkorporerande i en äregirig grannes territorium. De k -oÅm ej för att uppehålla mahomedanska lär: :: ler Othma.0s dynasti, utan för att fasitilla den prinen? att det ej mera skall gifvas några sröfring, krig inom kretsen af den curopeiska avilisationen. Tidens tecken synas gifva tilkänna att denna princip är nära att bringas til afgörande under något olika former äfven i andra länder. Nationelt oberoende innebär hvarje nations rätt att sjelf gifva sig lagar — att bestämma formen af -inre konstitution och administration. ItaSILL :-äfvanden efter enhet och nationelt oiens suv — sndertryckta 1849 genom brutalt beroende — u uvtt, I Tyskland ha 1848 våld — vakna på kw. vv och hållet förgätits. års händelser icke : a moskovitiska betsPolen tuggar otåligt p iod må Frankrikes let. Vid denna kritiska perio bjertat mooch Englands regenter lägga på. Jer Det ralen af den förste Napoleons historia. De tillkommer icke Frankrikes och Englands regeringar att gifva lag åt Italien, Tyskland, Polen eller någon annan nation; men det är deras pligt att säga de gamla despotismerna, det dessa ej tillåtas intervenera med vapenmakt, i ändamål att förhindra någon af dessa nationer ifrån att sjelfva gifva sig lag. i a mm 84 TA? oo 2 Jos mA