företeelserna kan sluta på afstånd och utar att ha närmare reda på de innersta trådarne och driffjedrarne till den nuvarande ministerens politik, så synas utsigterna till att helstatsförfattningen verkligen skall komma fill stånd, icke vara mycket lofvande. Hvad som är fullkomligt säkert är det, att helstatsförslaget, långt ifrån att, såsom vi sett den ryska tidningen påstå, helsas med jubel af så väl den danska som den tyska befolkningen, på båda Kållen endast framkallar en hög grad af misstroende och misströstan. Om stämningen i hertigdömena har man svårt att bilda sig ett omdöme, då presseas yttrandefrihet der är i så hög grad kringskuren; men det sätt hvarpå de tyska tidningar, som ännu med förkärlek omfatta den schleswigholsteinska saken, yttra sig om helstatsförslaget visar, att det tysknationella partiet, långt ifrån att genom denna: författning bli försonadt och lugnadt, ser deri ett föremål för sin bittraste ovilja. Inom den danska pressen har ingen organ med öfvertygelsens värma uppträdt till försvar för detta helstatsförslag. Vi lemna härvid alldeles ur sigte den Berlingske Tideade, som för hvarje ministerielt förslag, om det också innebure en konstitution å 1a Dalai Lama, skulle kasta sig ned sju resor och åter uppstå, strålande af fröjd och belåtenhet. Fedrelandet, har på ett grundligt och öfvertygande sätt ådagalaggt förslagets brister och de vådor det innebär. Fedrelandet har härvid visat sig såsom en sann organ för den moderata och nationella demokratien, och dess beteende, som af några bland ministerens varmaste anhängare blifvit bittert klandradt, har endast vittnat om den skarpa konseqvens och det oberoende af personliga konsiderationer som alltid utmärkt detta blad (om man måhända undantager några månader af sommaren och hösten 1848, då Faxdrelandets befann sig i en falsk och generad ställning). Dagbladet har visserligen ordat för det ministeriella förslaget, men såsom det synes mindre till följd af någon öfvertygelse om förslagets duglighet än af hat till bondevännerna, som genom valrättens inskränkning skulle förlora allt inflytande. Man finner nemligen hos detta blad, ehuru det till följd af sin ungdomliga djerfhet, förenad med ett betydligt mått af talent, i visst hänseende kan sägas vara af mera demokratiskt lynne än Fsedrelandets, vissa drag af bornerad student-aristokratism, som isynnerhet yttrat sig i kittsliga angrepp mot bondevännerna,, hvilka dock på sedhdaste tiden gjort gemensam sak med det nationelt-liberala partiet, för att störta den örstedska ministåren och omintetgöra dess mot den konstitutionella friheten riktade planer, bvadan: det äfven-nu borde kunna påräkna att icke af de nationella lemnas ensamt i striden för de demokratiska elementerna i Janmarks bestående författning. Att de tiddingar, som mer eller mindre egentligt kunna kallas, sbondevännernas, orgaher, såsom Almuevennen och Morgenposten, skarpt och bestämdt uttala sig emot det ministeriella helstateförslaget är; efter hvad vi nyss anfört, ätt begripligt. De medlemmar af det. natioaella partiet, åf hvad man skulle kunna kalla Monradsfraktionen, hvilka hittills omfattat det ministeriella helstatsförslaget, ha gjort det, dels af en viss trötthet vid det nuvarande sväfvande tillståndet, dels till följd af det förtroende de hysa till de nuvarande ministraraes uppriktiga och konstitutionelt-liberaia tänkesätt, men de. skola utan tvifvel i det verkliga afgörandets stund känna en tvekan, huruvida icke ställningen genom denna? helstatsförfattning skulle bli långt mera: asväfvande och osäker än förut och tillika taga i betrakande att det är ett föga lämpligt förtroendevotumn åt ministeren om man antager en författning som i morgon i en annan ministers hand kan såsom ett dödligt sårande vapen riktag mot folkfriheten. Vi återkomma i en följande artikel till de utsigter som den närvarande ställningen öppnar ör realiserandet af den stora fråga som på ednaste tiden åter i de trenne nordiska riena blifvit bragt å bane, frågan om en nordisk union.