FRV TR BEN UR. Sen I Dept Verldsexpositionen. Korrespondens till Aftonbladet. Paris, slutet af Augusti. Tredje brefvet. Indien och Kina Den icke minst lärorika företeelsen vid pariserexpositionen är det tillfälle till jemförelse som der erbjuder sig mellan den österländska och den vesterländska kulturens olika karakter. Det är en hvar väl bekant att den förra är förlamning, dvala, stillastående, död, medan den sgednare, hvilken bär inom sig sjelfutvecklingens frö, ständigt, oafbrutet, befinaer sig i rörelse, går framåt, bryter nya vägar, Öppnar nya banor för vetande och för verksamhet samt synes ha erhållit till sin uppgift att steg för steg höja slägtet till den grad af förädling, gifva det dot mått af kunskap, som i den eviga vishetens rådslag blifvit bestämdt att menniskan här på jorden skall! ernå. fåbända uppenbarar sig detta den österländska och den vesterländska kulturens olika skaplynne aldrig på ett mer i ögonen fallande sätt än vid en allmän utställning af alla länders industria!ster sådan som den här förevarande, Midt ibland den moderna industriens unler, midt ibland frukterna af allt hvad den nyare tden med ledning af vetenskapen och med hjelp af maschinen frambragt mest skönt, mest ändamålsenligt, mest allmännyttigt, möter oss i expositionspalatset en afdelning, hvilke man snarare skulle tro utgöra ett antiqvitetsmuseum än en samling alster af sam: tida slöjdflit. De rika samlingar, som blifvit exponerade af det engelskt-ostindiska kompaniet, innehålla visserligen många saker som vittna om en hög grad af färdighet och skicklighet i handarbetet, jemförlig med hvad man finner i ganska goda europeiska verkstäder. Men ser nan närmare på arbetets beskaffenhet och gör man sig underrättad om sättst hvarpå och de verktyg hvarmed det utföres, skall man finna att dessa varor, dessa arbetsmetoder och dessa verktyg äro oförändradt desamma som an sedan :rtusenden tillbaka funnit dem på Ganges sträncer och bland det himmelska rikets bebyggare. Dessa lackerade arbeten, dessa leksaker, dessa mattor af flätverk, dessa broderade tyger, dessa rikt sirade vapen, de äro desamma som de äldsta minnesmärken och fornlemningar visa oss hafva från urmin nes tider varit i bruk uti samma trakter från hvilka de här exponerade artiklarne utgått. Det är ett intressant föremål för den menskliga forskningen att utröna huru det varit möj: ligt att en odling, som varit mäktig att upp! nå den höga grad af utveckling hvarom de indiska och kinesiska slöjdalstren bära vittne, — huru det varit möjligt, säger jag, att den kunnat genom zå många generationer befinna sig uti ett så ful!komligt stillastående, att den kunnat trotsa på samma gång framåtskridandets och förgängelsens lagar. Historien visar oss mänga folk och länder der en långt framskriden civilisation fullkomligt utslocknat, men hon visar oss äfven de ganska neturliga och i öppen dag liggande orsakerna till dessa företeeleer. Det bar i de flesta sådana uti barbari återfallna länder varit eröfrarens svärd och barbariska folkslags öfvervälde som dödat och qväft den bestående civilisationen. Har vetandet då, såzom i det gamla Egypten, varit inskränkt inom en fåtalig, mel ett bemlighetsfullt mörker sig omgifvsnde kast, så har, genom barbariska horders öfversvämning, ett helt folks, ett helt lands, ett helt tidehvarfs kultur kunnat rent af försjunka uti en glömskans natt, hvarutur våra dagars forskning endast med den yttersta möda lyckats framdraga några spillror. Har deremot, såsom i Grekland och Rom, odlingen varit allmännare spridd bland folket, så har eröfrarens svärd förmått endast skingra, ej förqväfva den hos de underkuft vade folken rädande civilisationen, hvars spridning till skilda länder blifvit på detta sätt i icke ringa mån befordrad. I alla dessa fall bafva således orsakerna till timade förändringar varit y!tre och omisskänliga. 41 Kina och Indien måste väl äfven en förändring erkännas ha inträdt, men lika litet sjelfva förändringen som de orsaker hvilka framkallat den få der sökas uti de yttre företeelserna. Så väl förändringen som dessa orsaker synas hör vara af en inre, rent andlig natur och sluta sig på det närmaste till de religiösa företeelserna uti dessa länder. Det är icke här meningen att söka lemna något bidrag till besvarandet af de måhända icke ännu fullt utredda frågorna rörande de kulturhistoriska förhållandena uti den ansenliga del af den gamla verlden om hvilken vi här tala; men det torde emellertid ej ligga utom här förevarande ämne att påminna om huruledes flertalet af de allmännast omfattade religionssekterna uti det östra och sydöstra Asien, hvilka nu finnas försjunkna uti den krassaste vantro och afgudadyrkan, visa sig, om man spårar dem till deras första upprinnelse, hafva hvilat på en sannt sedlig grund och i de allra flesta fall erkännt ett enda högre, osynligt väsen såsom verldsaltets bei herrskare. Det synes vara under de tidsåldrar, då en sådan tro och en sådan lära stått klarast för de österländska folkens medvetande som hos dem lefvat denna anda, hvilI ken fört dem framåt och lyftat dem till den .