ståndarens skott, göra dem isynnerhet vid boimbardementer till ett fruktanSvärdt vapen. Nästan samtidigt utfördes ett anfall emot ett af batterierna på Sandhamn, der farvattnet och lokalen dock födgade fienden att träda oss närmare på lifvet, hvarigenom batterierna fingo tillfälle att operera med den fraingäng att fienden nödgades draga sig tillbaka, efter att hafva fätt ett af-sina större fartyg så skadadt, stt det med svårighet boxerades utom skotthåll. -Blandtrofeer, hvilka flutit i land efter striden, säsom splittror af det fientliga fartyget m. m., omnämnde en bland mina bekanta, som vär med i affären, en till hälften fylld boutelj med portvin, hvilken efter stridens slät med god smak tömdes. Äfven åt venstra sidan, emot Drumsö, riktade fienden ett anfall, men detta var af kort varaktighet och förmådde ingenting uträtta. Bombardementet riktades hufvudsakligen emot Sveaborgs fästning och fortfor oafbrutet i 46 timmar eller nära tvenne dygn. För den, som aldrig varit med om något bombardement, och huru mänga äro det e, skänkte dessa båda dagar intryck, hvilka icke så lätt glömmas. På en gäng obekant, sublimt och förfärligt, ryckte detta skädespel sinnena med sig och höll dem i en oaflåtlig spänning. Tusentals af stadens invänare vallfärdade till Observatoriberget, der man hade en anblick af der storartade scenen, som blott af mälaren eller skalden kan äterges, och ehuru då och då en förirrad bomb nedföll och kreverade på bergets sluttning samt kastade sina splittror längst upp på berget, tvekade ej ens fruntimmer ati i flera timmars tid der uppehålla sig, för att åskådsa detta uppträde ur det närvarande krigets stora tragedi Jag vill ej försöka skildra inirycket af det för oss fredsmenniskor obekanta bomboch raketkastandet, deras knallande, hvinande och hvyäsande, deras hemska sken under mörka natten, af kanondundret, af de glödgade kulorna från fästningen, af rök och Iågor, bakom hvilka af oss osedda men auade blod och tårar gömde sig. 2 Sinnesstämningen i Helsingfors har öfverhufvud varit lugn och förtröstansfull; det fanns ingen ibland hela befolkningen, som ej kände det verldsrykte, som Sveaborgs murar sgde att trotsa hvarje anfall, och sjelfva det respektfulla afständ, som fienden ansäg nyttigt att iakttaga, gaf ny styrka ät vär tillförsi Då elden emellertid kom lös i fästningen, då dervarande varfsupplag, vedförråder och sedermera andra byggnader både, af trä oeh tegel fattade eld, och branden dag och natt med mer och mindre styrka fortfor, började befolkningen i staden att visa någon oro, yttrande sig genom täta utflyttningar af lösegendom samt genom fruktan att staden skulle dela samma öde. Den sans och efiertänksamhet, som ntgöra ett hufvuddrag i den finska karakteren, hafva emellertid vid detta tillfälle ej heller förnekat sig. Denna fruktan var berättigad, och jag kan försäkra farbror, att de vanliga flyttningarne i Oktober erbjuda flera uppträden af stoj och oordning än flyttningarne nu i farans stund företedde. Fruktan i otid är ej finnens sak, och kanske hafva vi derför att tacka mer än mången tror eller anar, ty bland alla fiender är fruktan den värsta, den mest mördande. Sällar sig okunnigheten härtill, så blir villervallan och eländet fullkomligt, och den arme faller ett lätt rof för till och med blotta hotet från en fiende. Då tycker den enskilde att allt är förloradt, sä snart elden fattar i hans egen knut, och menar att då man ej förmätt skydda hans lilla kåltäppa, sä kan man ej heller rädda något annat. Vi mäste dock erkänna att en dylik fruktan, en dylik okunnighet äro i Finland mera sällsynta än annorstädes, och att man här snart sagdt genom tradition lärt sig, att kriget medför en mängd af oundvikliga olyekor, hvilka man mäste uthärda för att undvika ännu större. j Under dessa dagar af fara har det, såsom farbror kan föreställa sig, ofta nog varit fråga om huruvida fienden ämnade bombardera Helsingfors. Först och främst vill det synas som skulle ett sådant företag, då det i militäriskt hänseende bringar ingen nytta åt de allierade, vara alltför barbariskt, för att vaf civilisationens ban6rförare sättas i verket, och att de derigenom skulle komma en tumsbredd längre med hänseende till den stora frågans lösning, det mäste af hvar och en förnekas; och för det andra är det ganska tvifvelaktigt om den fientliga flottan genom ett bombardement kunnat förorsaka vär stad någon väsentlig skada. Det är visserligen sannt, att nyare tiders uppfin ningar förökat och förbättrat de medel till förstöribg som en fientlig flotta kan använda emot en befaståd ort eller stad; men ä ändra sidan måste vi, hva Helsingfors beträffar, betänka, att den eger batteriår, som försvara den och hålla de fientliga fartygen på ett visst afständ, att stadens omfång nödgar fienden att sprida sina kastkroppar på en vidsträckt yta, hvilket förminskar deras verkan och fordrar ett ofantligt an tal af desamma, samt att slutligen sjelfra sadens byggnadssätt och de brandanstalter, hvilka der äro och kunna blifva organiserade, i hög grad motarbeta verkningarne af äfven det ihärdigaste bombardement. I slutet af brefvet förekommer följande pik till prof. Topelius, Helsingfors Tidningars, utgifvare: K Jag har hört mången som, hänförd af det imponerande i stundens tilldragelse, af det väldiga kanondundret och af det gigantiska i de ansträngningar som de stridande makterna uppbjuda, velat åt den 9 och 10 Augusti gifva en afgörande historisk betydelse för Finland, Sveaborg och Helsingfors. Eno lugnare besinning skall dock snart visa dem huru mycket de bedragit sig i detta hänseende. Men det fiones menniskor hvilka, för okunniga att lära af det förflutna, för ensidiga att uppfatta betydelsen af det närvarande och för sla att skåda in i framtiden, endast fasta sig vid det, som de hafva för ögonen och då nägot för deras hvardagsförhållanden så oerhördt inträffar som ett bombardement, då vaknar dessa menniskors förstånd till den förnumstiga idn: nu har ändtligen verldshistorien gjort ett steg framåt, ty vi hafva känning af det! Mu Am dädaoctraffata afok affanda