ståndarens skott, göra dem isynnerhet vid boimbarde-
menter till ett fruktanSvärdt vapen.
Nästan samtidigt utfördes ett anfall emot ett af
batterierna på Sandhamn, der farvattnet och lokalen
dock födgade fienden att träda oss närmare på lifvet,
hvarigenom batterierna fingo tillfälle att operera med
den fraingäng att fienden nödgades draga sig tillbaka,
efter att hafva fätt ett af-sina större fartyg så ska-
dadt, stt det med svårighet boxerades utom skott-
håll. -Bland- trofeer, hvilka flutit i land efter stri-
den, säsom splittror af det fientliga fartyget m. m.,
omnämnde en bland mina bekanta, som vär med i
affären, en till hälften fylld boutelj med portvin,
hvilken efter stridens slät med god smak tömdes.
Äfven åt venstra sidan, emot Drumsö, riktade fi-
enden ett anfall, men detta var af kort varaktighet
och förmådde ingenting uträtta.
Bombardementet riktades hufvudsakligen emot
Sveaborgs fästning och fortfor oafbrutet i 46 timmar
eller nära tvenne dygn. För den, som aldrig varit
med om något bombardement, och huru mänga äro
det e, skänkte dessa båda dagar intryck, hvilka icke
så lätt glömmas. På en gäng obekant, sublimt och
förfärligt, ryckte detta skädespel sinnena med sig och
höll dem i en oaflåtlig spänning. Tusentals af sta-
dens invänare vallfärdade till Observatoriberget, der
man hade en anblick af der storartade scenen, som
blott af mälaren eller skalden kan äterges, och ehu-
ru då och då en förirrad bomb nedföll och kreve-
rade på bergets sluttning samt kastade sina splittror
längst upp på berget, tvekade ej ens fruntimmer ati
i flera timmars tid der uppehålla sig, för att åskådsa
detta uppträde ur det närvarande krigets stora tragedi
Jag vill ej försöka skildra inirycket af det för oss
fredsmenniskor obekanta bomb- och raketkastandet,
deras knallande, hvinande och hvyäsande, deras hem-
ska sken under mörka natten, af kanondundret, af
de glödgade kulorna från fästningen, af rök och Iå-
gor, bakom hvilka af oss osedda men auade blod och
tårar gömde sig. 2
Sinnesstämningen i Helsingfors har öfverhufvud
varit lugn och förtröstansfull; det fanns ingen ibland
hela befolkningen, som ej kände det verldsrykte,
som Sveaborgs murar sgde att trotsa hvarje anfall,
och sjelfva det respektfulla afständ, som fienden an-
säg nyttigt att iakttaga, gaf ny styrka ät vär tillför-
si
Då elden emellertid kom lös i fästningen, då der-
varande varfsupplag, vedförråder och sedermera an-
dra byggnader både, af trä oeh tegel fattade eld, och
branden dag och natt med mer och mindre styrka
fortfor, började befolkningen i staden att visa någon
oro, yttrande sig genom täta utflyttningar af lösegen-
dom samt genom fruktan att staden skulle dela samma
öde. Den sans och efiertänksamhet, som ntgöra ett
hufvuddrag i den finska karakteren, hafva emellertid
vid detta tillfälle ej heller förnekat sig. Denna fruk-
tan var berättigad, och jag kan försäkra farbror, att
de vanliga flyttningarne i Oktober erbjuda flera upp-
träden af stoj och oordning än flyttningarne nu i fa-
rans stund företedde.
Fruktan i otid är ej finnens sak, och kanske hafva
vi derför att tacka mer än mången tror eller anar,
ty bland alla fiender är fruktan den värsta, den mest
mördande. Sällar sig okunnigheten härtill, så blir
villervallan och eländet fullkomligt, och den arme
faller ett lätt rof för till och med blotta hotet från
en fiende. Då tycker den enskilde att allt är förlo-
radt, sä snart elden fattar i hans egen knut, och me-
nar att då man ej förmätt skydda hans lilla kåltäppa,
sä kan man ej heller rädda något annat. Vi mäste
dock erkänna att en dylik fruktan, en dylik okun-
nighet äro i Finland mera sällsynta än annorstädes,
och att man här snart sagdt genom tradition lärt
sig, att kriget medför en mängd af oundvikliga olye-
kor, hvilka man mäste uthärda för att undvika ännu
större. j
Under dessa dagar af fara har det, såsom farbror
kan föreställa sig, ofta nog varit fråga om huruvida
fienden ämnade bombardera Helsingfors. Först och
främst vill det synas som skulle ett sådant företag,
då det i militäriskt hänseende bringar ingen nytta
åt de allierade, vara alltför barbariskt, för att vaf
civilisationens ban6rförare sättas i verket, och att de
derigenom skulle komma en tumsbredd längre med
hänseende till den stora frågans lösning, det mäste
af hvar och en förnekas; och för det andra är det
ganska tvifvelaktigt om den fientliga flottan genom
ett bombardement kunnat förorsaka vär stad någon
väsentlig skada. -
Det är visserligen sannt, att nyare tiders uppfin
ningar förökat och förbättrat de medel till förstöribg
som en fientlig flotta kan använda emot en befaståd
ort eller stad; men ä ändra sidan måste vi, hva
Helsingfors beträffar, betänka, att den eger batteriår,
som försvara den och hålla de fientliga fartygen på ett
visst afständ, att stadens omfång nödgar fienden att
sprida sina kastkroppar på en vidsträckt yta, hvilket
förminskar deras verkan och fordrar ett ofantligt an
tal af desamma, samt att slutligen sjelfra sadens
byggnadssätt och de brandanstalter, hvilka der äro
och kunna blifva organiserade, i hög grad motarbeta
verkningarne af äfven det ihärdigaste bombardement.
I slutet af brefvet förekommer följande pik
till prof. Topelius, Helsingfors Tidningars,
utgifvare: K
Jag har hört mången som, hänförd af det im-
ponerande i stundens tilldragelse, af det väldiga ka-
nondundret och af det gigantiska i de ansträngnin-
gar som de stridande makterna uppbjuda, velat åt
den 9 och 10 Augusti gifva en afgörande historisk
betydelse för Finland, Sveaborg och Helsingfors. Eno
lugnare besinning skall dock snart visa dem huru
mycket de bedragit sig i detta hänseende. Men det
fiones menniskor hvilka, för okunniga att lära af det
förflutna, för ensidiga att uppfatta betydelsen af det
närvarande och för sla att skåda in i framtiden,
endast fasta sig vid det, som de hafva för ögonen
och då nägot för deras hvardagsförhållanden så oer-
hördt inträffar som ett bombardement, då vaknar
dessa menniskors förstånd till den förnumstiga idn:
nu har ändtligen verldshistorien gjort ett steg framåt,
ty vi hafva känning af det! Mu
Am dädaoctraffata afok affanda