och barn och gån att söka upp er chef Cathe-
lineau. Hvad mig beträffar stannar jag qvar
och försvarar porten; jag skall väl kunna stå
på mig tio minuter på egen hand. De äro
trehundra der nere som eljest skulle slagta oss
allesammans. : Adjö, adjö, mina raska gossar!
i dag är det min tur; j kunnen låta döda er
i morgon.,
I dessa undantagstider och detta undantags-
krig förvånades man öfver ingenting; man
tänkte icke en gång på den hjeltemodiga täf-
lan som så ofta förekommer i eleganta krig.
I en sådan utrotningskamp som denna hade
man ej tid att breda ut själsstorheten; man
draperade sig icke hjeltemodiskt; hjeltemodet
var i råhetstillståndet blott och bart. Också
då Bourdelots soldater hörde sin chef tala på
det viset, tyckte de hvar för sig att han ta-
lade bra, och de lydde honom rätt och slätt
efter befallning. De drogo sig undan genom
taket och förde med sig qvinnorna och bar-
nen. Bourdelot hade under tiden stannat vid
dörren, der han höll väsen som fyratio, ore-
rade, disputerade och skramlade med sin
bössa. Man skulle trott att ett helt rege-
mente stod bakom denna dörr färdigt att
gifva eld; blårockarne voro på. sin vakt.
Bourdelot höll sig på detta sätt i försvarstill-
stånd så länge han hade något ljud i behåll.
Men när rösten började tryta, och då han
ansåg sin trupp vara i säkerhet, tröttnade den
unge mannen vid denna krigiska förställning;
han kände ett visst obehag vid att sålunda
kommendera en frånvarande trupp, och utan
att tala vidare var hans enda omsorg nu att
väl bomma dörren inifrån, Sedan han såle-
des talat som tio, arbetade han som tio. Detta
påstod ytterligare några minuter. Emellertid
brakade dörren, blårockarne gåfvo eld genom
springorna. Bourdelot blef icke sårad, och
som han blifvit störd i sin måltid, satte han