mans deröfver med ackompagnement af gui-
tarr så snart han skulle få fria händer. Just
som han sålunda drömde om romass och gui-
tarr, hörde han ljudet af en fiol och en landt-
lig säckpipa. De spelade tillsammans ena
glädtig marsch. Bourdelot reste sig på arm-
bågarne och makade med sin skuldra så länge
halmen mot muren att han nådde en -glugg.
Hen såg då att man hör firade en fest; han
såg en lång procession af ynglingar och vao-
kra hvitklädda flickor med spelmännen i spet-
sen. Alla voro muntra, hvar och en tycktes
öfverlemna sig åt glädjen. Processionen tå-
gade fram förbi foten af dufslaget, eller förbi
oten af tornet, om ni så vill. Ett ungt och
vackert fruntimmer såg uppmärksamt uppåt.
Hon var blek och hade en smärt växt. Bour-
delot förstod att man visste att der satt en
fånge; och medan tåget aflägsnar sig, börjar
vår tappre Bourdelot att hvissla arian ur Richard:
I det mörka tornet...
eller något dylikt; ty den unge mannen var
väl bevandrad i alla slags strider och roman-
ser, lika skicklig att handtera värjan som
guitarren, utmärkt till häs, utmärkt i dans,
en sannskyldig adelsman till värja och sinne,
sådana man ännu kan få se, men som snart
äro utgångna.
Bröllopsskaran försvann; om det inte var
just bröllop, så var det likväl förlofning; Bour-
delot sjöng ännu, då ban hörde buller vid sin
dörr. Någon kom.
Det var sjelfve herrn i huset. Han hade
varit markis under Capet, nu kallade han sig
rätt och slätt Hamelin; han var blårock och
för öfrigt bra karl nog. Republiken beherr-
skade honom till kropp och själ; han lånade
åt henne sin värja och sitt slott, men han
hade ej blifvit elak och grym i. dess tjenst.
Morgonen till den dag, som nu var nära sitt
slut, hade kapten Hamelin, ty sepubliken hade