delots händer och att föra honom sålunda
bunden och väl bevakad till ett slott i grann-
skapet af Nantes, som fordom varit ädlingars
glada och eleganta boning, men som under
kriget blifvit ett slags fästning. Egaren till
detta ställe var ingen annan än anföraren för
de samma blårockar som gripit och bundit
Bourdelot. Denne bretagnare, adelsman, ehuru
blårock, hade bland de första blifvit fattad
af revolutionens hänförelse. Han var bland
de ädlingar som visade så mycket hjeltemod
till sin egen skada och hvilka på en enda
dag afhände sig förmögenhet, sköldemärke
och namn, utan att besinna hvad de lofvat
sina fäder, hvad de voro skyldige sina söner,
lika glömska af det förflutna som af det till-
kommande, det närvarandes olyckliga ofter.
Men vi vilja ej göra dem förebråelser; an-
tingen hafva de fallit för slagen af den revo-
lution de tjenat så väl och som slukat dem
som andra, eller hafva de lefvat länge nog
för att se huru deras. uppoffringar icke gagnat
någon, och huru de ensamma förblifvit plun-
drade, medan det borgerliga Frankrike raskt
banade sig väg dem förutan.
Bourdelot åe Dairval instängdes i tornrum-
met, det vill säga i dufslaget på hans bese-
grares herresäte. Dufvorna, förjagade af kri-
get, hade lemnat rum åt fångna chouaner.
Fängelset hade bibehållit. ett lugnt och from-
sint tycke; det var ännu betäckt med zgitt
glänsande. skiffertak, den klingande flöjeln satt
ännu qvar; man hade ej trott sig behöfva
sätta jerngaller för de gluggar hvarigenom de
tama dufsvorna flugit ut och in. För öfrigt
hade man ganska knapphändigt tillökat duf-
slagets vanliga möblemang med litet halm.
Det var der Bourdelot insattes.
I förstone tycktes det honom ganska origi-
nelt att hafva en landtjunkares dufslag till
fängelse. Han föresatte sig att göra en ro-