sig ånyo tillbords och fortsatte lugnt att äta
sin ost och sitt bröd och tömma sin mugg
med dåligt vin, under det han sade till sig
sjelf att han gjorde sin sista måltid.
Slutligen slogs dörren sönder, och blåroc-
karne inträdde. De behöfde några minuter
för att befria porten från allt som var i vä-
gen och för att känna igen hvarandra i krut-
röken. De republikanska soldaternas bliekar
och sablar sökte begärligt den beväpnade trupp
som så länge motstått dem; döm om deras
förundran då, i stället för alla de krigare hvil-
kas röster de trott sig tydligt höra, de icke
kunde upptäcka någon annan än en ganska
vacker ung man, lång och väl växt, med ett
ganska lugnt utseende, som helt trankilt åt
ett stycke svart bröd doppadt i dåligt vin.
Segrarne stannade stumma af förvåning, stöd-
da mot sina gevär, hvilket lemnade Henrik
Bourdelot tid att tömma sitt sista glas och
förtära sin sista munsbit.
Skål, mina herrar ! sade ban till dem i
det han förde glaset till sina läppar. Gar-
nisotien tackar er för det anstånd nilemnade.x
I detsamma steg han upp, gick sakt till
anföraren och sade:
Min herre, det finns ingen mer än jag här
i huset; och jag är fullkomligt färdig att göra
bekantskap med kulorna i de der gevären.n
Han sade icke mer, han väntade. Till sin
stora förundran blef Bourdelot icke genast
fusiljerad. Kanske hade han fallit i händerna
på några rekryter, som voro så pass nybör-
jare att de ville vänta tjugofyra timmar med
att döda en menniska; kanske hade hans be-
segrare blifvit hejdade af hans hyggliga ut-
seende och af hans kallblodighet samt af
blygseln att vara trehundra, för att slagta en
enda. Glöm icke att i detta sorgliga krig
fanns det franska tänkesätt å ömse sider.
Man nöjde sig således med att binda Bour-