HH förstummades helt mm hållet, det kor i sändringsförslaget antogs, o pe motsle med förtröstan det förslag till helstatsförfattning som regeringen — naturligtvis endast pro forma — skulle framlägga för det s. k. riksrådet, en skapelse af det beryktade ediktet af den 26 Juli, hvilken äfven, oaktadt sitt fullkomligt olagliga ursprung, på miniztörens begäran, fått qvarstå oantastad. Erfarenhetea visade dock här, såsom. så ofta eljest, att det är ett stort felsteg uti politiken att hysa blind tillit till vissa personligheter, så att man för deras skull lemnar ur sigte garantier och nödiga försigtighetsmått. Det visade sig snart att de liberala statsmän, hvilkas namn, framställda såsom den nya ministåörens fana och sköldmärke, väckt så allmän tillfredsställelse, icke voro herrar öfver situationen; man fann, att det icke mera syntes kunna bli fråga om ett verkligt representativsystem, och att vid sidan och oberoende af hvarje ministör, om den ock kunde påräkna det starkaste stöd hos representationen och folkopinionen, stod en shögre politik, traditionel, ehuru icke af särdeles gammelt datam, hvilken vid hvarje politisk plan, hvarje förslag till. ordnande af monarkiens förhållanden, först och främst skulle tagas i betraktande, innan fråga kunde bli huruvida nämnde planer hade att påräkna några sympatier hos nationen och stodo i någon örfverensstämmelse med dess rättmätiga och billiga fordringar. Man såg dessa män, som förut på riksdagen på ett värdigt sätt tillbakavisat det tal om europeisk nödvändighet Hvarmed den förra ministeren ville inleda och bemantla alla sina reaktionsåtgärder, nu till en viss grad böja sig för denna europeiska nödvändighet, och det i en tidpunkt då dess tillvaro är mera problematisk än någonsin. Den makt, som i närvarande stund verkar hämmande på Danmarks konstitutionella utveckling, är densamma som nyligen krossat pg konstitution och som öfverallt, der en kan göra sitt inflytande gällande, uppträder fientligt mot det represeatativa syätemet — tyska förbundsdagen eller de båda tyska stormakter, som styra och leda densamma och som visserligen i många fall äro hvarandras rivaler, men dock äro fullkomligt ense, så snart det är fråga om att verka fientligt mot folkfriheten. Separatfreden med Preussen 1850 och Holsteins befriande från de österrikiska ockupationstrupperna vunnos -endast genom af den danska regeringen, utan tvifvel på befallning af Ryssland, gifna löften, att den demokratiska danska grundlagen icke skulle utsträckas till hertigdömena, men deremot en helstatsförfattning införas, lämpad efter det mått af frihet som ansågs passande för tyska förbundsländer och genom hvilken konungariket Danmarks grundlag, såsom blott en provinciel författning, skulle förlora all konstitutionel kraft och betydelse. Det hade nu varit helt lätt för dem, som höllo trådarne till denna politik, att, låta oktrojera en dylik helstatsförfattning, så vida icke ett oöfverstigligt hinder funnits i det beslut som konungen hade fattat och som han semvist (d. v. trofast) vidhöll, att icke bryta mot grundlagen och icke åstadkomma någor , förändring annat än under iakttagande af de legala formerna. En följd häraf blef ngörelsen af den 28 Januari 1852, som i sjelfva verket redan var en statskupp, men vilken bemantlades med en mängd löften och försäkringar, hvilkas outförbarhet och brist ; på inre sanning redan då hade bort vara klar för riksdagen, som emellertid nappade på de utlagda krokarne, förlorade tiden med interpellafioner om ett och annat i de ministeriella förkläringarne, och sålunda lät den inkonstitutionella åtgärden af den 28 Jan. 1852 förvandlas till en fait accompli Det blef efterhand ansedt såsom hörande till den politiska anständigheten att icke yttra de ringaste skrupler i afseende på denna förordning, så att till och med de, som i sitt hjerta förbannade densamma och insågo omöjligheten att på denna grundval uppföra någon fast politisk byggnad, äfven vid sina skarpaste angrepp mot den afgångna ministeren och dess grundlagsfientliga planer, vanligen ansågo det passande att alltid tillfoga den reservationen, att ett afvikande från den genom kungörelsen af den 28 Jan. 1852 utstakade grund icke kunde ifrågakomma. Det synes som skulle en liberal af folkopinionen uppburen minister i Danmark i närvarande ögonblick, då Rysslands makt är fullkomligt neutraliserad, icke behöft allt för ängsligt öfverlemna sig åt de konsiderationer som hemtas från dess föregångares hemliga och grandlagsvidriga löften och förpligtelser till utlandet. Men för att förkasta grundvalen . af den 28 Jan, 1852, gå tillbaka till den sa-l: kerna3 ordning som förutsättes af Danmarks rikes grundlag och uppfylla de löften som görrs i inledningen till densamma om dess utsträckande äfven till Slesvig, skulle erforrats att å annat håll en tillräcklig och tryggande motvigt mot Tysklands och Österrikes maktspråk erhölles; och en sådan hade endast kunnat ernås genom Danmarks anslutning till vestmakternas allians. Häremot uppträder åter ett hinder uti det fördrag med Sverge, som äfven blifvit ärfdt från den förra ministeren, och i den genom detta fördrag fastställda, mycket beprisade men först på den sednaste tiden i sin. verkliga karakter kända skandinaviska nentraliteten. Den nuvarande danska ministåren har också varit så långt ifrån att afvika från grundvalen. af den 28 Jan. 1852, att den tvärtom till och li med till utgångspunkt för sin helstatsplan, ehuru med åtskilliga icke oväsentliga modifikationer, valt förordningen af den 26 Juli förlidet år. som just var den klippa på hvil