HH förstummades helt mm hållet, det kor
i sändringsförslaget antogs, o
pe motsle med förtröstan det förslag till
helstatsförfattning som regeringen — natur-
ligtvis endast pro forma — skulle framlägga
för det s. k. riksrådet, en skapelse af det be-
ryktade ediktet af den 26 Juli, hvilken äfven,
oaktadt sitt fullkomligt olagliga ursprung, på
miniztörens begäran, fått qvarstå oantastad.
Erfarenhetea visade dock här, såsom. så
ofta eljest, att det är ett stort felsteg uti po-
litiken att hysa blind tillit till vissa person-
ligheter, så att man för deras skull lemnar
ur sigte garantier och nödiga försigtighetsmått.
Det visade sig snart att de liberala statsmän,
hvilkas namn, framställda såsom den nya mi-
niståörens fana och sköldmärke, väckt så all-
män tillfredsställelse, icke voro herrar öfver
situationen; man fann, att det icke mera syn-
tes kunna bli fråga om ett verkligt representativ-
system, och att vid sidan och oberoende af
hvarje ministör, om den ock kunde påräkna
det starkaste stöd hos representationen och
folkopinionen, stod en shögre politik, tradi-
tionel, ehuru icke af särdeles gammelt da-
tam, hvilken vid hvarje politisk plan, hvarje
förslag till. ordnande af monarkiens förhål-
landen, först och främst skulle tagas i betrak-
tande, innan fråga kunde bli huruvida nämnde
planer hade att påräkna några sympatier hos na-
tionen och stodo i någon örfverensstämmelse
med dess rättmätiga och billiga fordringar.
Man såg dessa män, som förut på riksdagen på
ett värdigt sätt tillbakavisat det tal om eu-
ropeisk nödvändighet Hvarmed den förra mi-
nisteren ville inleda och bemantla alla sina
reaktionsåtgärder, nu till en viss grad böja
sig för denna europeiska nödvändighet, och
det i en tidpunkt då dess tillvaro är mera
problematisk än någonsin.
Den makt, som i närvarande stund verkar
hämmande på Danmarks konstitutionella ut-
veckling, är densamma som nyligen krossat
pg konstitution och som öfverallt, der
en kan göra sitt inflytande gällande, upp-
träder fientligt mot det represeatativa syäte-
met — tyska förbundsdagen eller de båda
tyska stormakter, som styra och leda den-
samma och som visserligen i många fall äro
hvarandras rivaler, men dock äro fullkomligt
ense, så snart det är fråga om att verka
fientligt mot folkfriheten. Separatfreden med
Preussen 1850 och Holsteins befriande från
de österrikiska ockupationstrupperna vunnos
-endast genom af den danska regeringen, utan
tvifvel på befallning af Ryssland, gifna löften,
att den demokratiska danska grundlagen icke
skulle utsträckas till hertigdömena, men der-
emot en helstatsförfattning införas, lämpad
efter det mått af frihet som ansågs passande
för tyska förbundsländer och genom hvilken
konungariket Danmarks grundlag, såsom blott
en provinciel författning, skulle förlora all
konstitutionel kraft och betydelse. Det hade nu
varit helt lätt för dem, som höllo trådarne till
denna politik, att, låta oktrojera en dylik helstats-
författning, så vida icke ett oöfverstigligt hinder
funnits i det beslut som konungen hade fattat och
som han semvist (d. v. trofast) vidhöll, att icke
bryta mot grundlagen och icke åstadkomma
någor , förändring annat än under iakttagande
af de legala formerna. En följd häraf blef
ngörelsen af den 28 Januari 1852, som i
sjelfva verket redan var en statskupp, men
vilken bemantlades med en mängd löften
och försäkringar, hvilkas outförbarhet och brist
; på inre sanning redan då hade bort vara klar
för riksdagen, som emellertid nappade på de
utlagda krokarne, förlorade tiden med inter-
pellafioner om ett och annat i de ministe-
riella förkläringarne, och sålunda lät den in-
konstitutionella åtgärden af den 28 Jan. 1852
förvandlas till en fait accompli Det blef
efterhand ansedt såsom hörande till den po-
litiska anständigheten att icke yttra de rin-
gaste skrupler i afseende på denna förord-
ning, så att till och med de, som i sitt hjerta
förbannade densamma och insågo omöjlighe-
ten att på denna grundval uppföra någon fast
politisk byggnad, äfven vid sina skarpaste
angrepp mot den afgångna ministeren och
dess grundlagsfientliga planer, vanligen an-
sågo det passande att alltid tillfoga den re-
servationen, att ett afvikande från den genom
kungörelsen af den 28 Jan. 1852 utstakade
grund icke kunde ifrågakomma.
Det synes som skulle en liberal af folk-
opinionen uppburen minister i Danmark i när-
varande ögonblick, då Rysslands makt är
fullkomligt neutraliserad, icke behöft allt för
ängsligt öfverlemna sig åt de konsiderationer
som hemtas från dess föregångares hemliga
och grandlagsvidriga löften och förpligtelser
till utlandet. Men för att förkasta grundvalen .
af den 28 Jan, 1852, gå tillbaka till den sa-l:
kerna3 ordning som förutsättes af Danmarks
rikes grundlag och uppfylla de löften som
görrs i inledningen till densamma om dess
utsträckande äfven till Slesvig, skulle erfor-
rats att å annat håll en tillräcklig och tryg-
gande motvigt mot Tysklands och Österrikes
maktspråk erhölles; och en sådan hade endast
kunnat ernås genom Danmarks anslutning till
vestmakternas allians. Häremot uppträder åter
ett hinder uti det fördrag med Sverge, som äf-
ven blifvit ärfdt från den förra ministeren, och
i den genom detta fördrag fastställda, mycket
beprisade men först på den sednaste tiden i
sin. verkliga karakter kända skandinaviska
nentraliteten.
Den nuvarande danska ministåren har också
varit så långt ifrån att afvika från grundvalen.
af den 28 Jan. 1852, att den tvärtom till och li
med till utgångspunkt för sin helstatsplan,
ehuru med åtskilliga icke oväsentliga modi-
fikationer, valt förordningen af den 26 Juli
förlidet år. som just var den klippa på hvil-