i En röst gvarade.deim nu ifråtis dalen. De
skyndade dit så fort de förmådde för mörk-
ret, och funno snart ått det var David Dun-
ster, som hade varit vid odlingarne!på andra
sidan: om. dalen; då han der ej hörde något
af: de försvunna barnen, förenade hansig med
de andra. Han sade sig hafva hört ropet
som svarade på deras ännu längre nedåt da-
len, från bergssidan till; han var säker att
det var hans son Davids röst. . Men han hade
åter kallat på barnen och ej fått något svar;
endast ett vildt skrik såsom af förskräckelse
hade trängt tillj hans öron och- koråmit hans
blod att stelna af fasa.
O Gud I utropade den förtviflade modren,
ohvad kan väl hafva händt dem? David! Da-
vid! Jane! Nancyl
Men intet svår hördes... De unga männen
bådo Betty Dunster sansa sig och lofvade att
ej återvända hem förrän de återfunnit barnen.
Alla fortsatte vägen nedåt dalen och åt det
håll hvarifrån rösten :hördes. Måagen gång
ropade och lyssnade de unga männen och den
nu häftigt upprörde fadren. Slutligen tyckte
de-sig höra--gråtande och -klagande-stämmor.
De lyssnade -ja, visserligen var detta jem-
mer! Det kunde endast vara barnen. Men
varför . svarade de ej? — Framåt sträfvade
männen-och mrs Dunster följde-i stum för-
tviflan. Nu stannade)de åter och kallade på
demy och ett förtviflans skri-besvarade deras
rop.
Gud i himlen !s utropade modren, vhvad
är det? Något förskräckligt har händt. Mina
barn, mina: barn! hvar ären j2
dVar tyst, jag ber er derom, mrs Dun-
stero, sade en af de unga männen, vi kunna
eljest ioke höra ljudet och följa deti
De lyssnade åter och barnens -klagan hör-
les nu tydligt. Alla rusade uppför höjden,
öfver stockar och stenar. De ropade åter och
slagande röster hördes: )Kommen hit! fader!
noder! hvar ären j?
Inom få ögonblick hade de anträffat bar-
en, hvilka, genomdränkta af regnet och häf-
igt darrande, stodo under en utskjutande