för att söka rätt på dm dåchor såg ätt. d ej-voro-innes —Hon--hade sprungit af-och ar och ropat på dem då hon. ej först kunde tr att de. voro långt;borta.: Men: då hon ej hörde något af dem,. sprang; hon tän och bad sir make hjelpa henne att lefa efter dem: -Davic Dunster ville först ingenting göras; Han val ond på dem för att de gått hemifrån ochsade tig vara alltför trött för att gå på vildgåsjagt i potatislanden efter dem. pDe äro i tislanden., sade-han,: sde hafva gömt sig er någonstädes. Låt dem bara vara, så kom: va de nog hem med, ett dugtigt släp efte! ga Med dessa tröstegrunder satte David sig ned till sin aftonmåltid, och Betty Dunster sprang nedåt dalen, ropande: Barn, hvar ären j David ! Janel Nahcy! hvar ären j2a Då hon ej hörde något af dem; skyndade hon med ännu häftigare steg uppför höjden åt byn till. Ditkommen — en mil från hemmet — frågade hon:i hvarje hus, men ingen hade sett! dem. Det var tydligt att deej gått åt detta. håll. Det gjordes emedlertid. larm i -byn, och flera unge män förenade -sig med mrs Dunster att leta. CDe stego åter nedåt dalen åt det håll-der-Dunster bodde, ropande då och då. och lyssnande. Natten::var kolmörk och regnet föll häftigt, men stormen hade minskats betydligt och en gång tyckte de sig höra ett svagt rop till svar på deras, långt bortåt dalen. . Det var så; barnen hade hört ropen och svarat derpå; men de voro långt borta... De unge männen ropade åter, men utan svar, och efter att ännu en gång hafva förnyat det, men utan framgång, skyndade de vidare. ; När de uppnått David Dunsters boning; funng de dörren öppen och-ingen inne. De förstodo att David sjelf hade begifvit sig af för att söka ;baraen, och de beslöto att gå nedåt dalen. Den förtviflade modren gick med dem, sakta gråtande: och bedjande inom sig; och då och då sökande att ropa barnen; men de unga männens röster hördes högt öfver hennes, och klipporna genljödo af deras rop.