för att söka rätt på dm dåchor såg ätt. d
ej-voro-innes —Hon--hade sprungit af-och ar
och ropat på dem då hon. ej först kunde tr
att de. voro långt;borta.: Men: då hon ej hörde
något af dem,. sprang; hon tän och bad sir
make hjelpa henne att lefa efter dem: -Davic
Dunster ville först ingenting göras; Han val
ond på dem för att de gått hemifrån ochsade
tig vara alltför trött för att gå på vildgås-
jagt i potatislanden efter dem. pDe äro i
tislanden., sade-han,: sde hafva gömt sig
er någonstädes. Låt dem bara vara, så kom:
va de nog hem med, ett dugtigt släp efte!
ga
Med dessa tröstegrunder satte David sig ned
till sin aftonmåltid, och Betty Dunster sprang
nedåt dalen, ropande: Barn, hvar ären j
David ! Janel Nahcy! hvar ären j2a
Då hon ej hörde något af dem; skyndade
hon med ännu häftigare steg uppför höjden
åt byn till. Ditkommen — en mil från hem-
met — frågade hon:i hvarje hus, men ingen
hade sett! dem. Det var tydligt att deej gått
åt detta. håll. Det gjordes emedlertid. larm i
-byn, och flera unge män förenade -sig med
mrs Dunster att leta. CDe stego åter nedåt
dalen åt det håll-der-Dunster bodde, ropande
då och då. och lyssnande. Natten::var kol-
mörk och regnet föll häftigt, men stormen
hade minskats betydligt och en gång tyckte
de sig höra ett svagt rop till svar på deras,
långt bortåt dalen. . Det var så; barnen hade
hört ropen och svarat derpå; men de voro
långt borta... De unge männen ropade åter,
men utan svar, och efter att ännu en gång
hafva förnyat det, men utan framgång, skyn-
dade de vidare. ; När de uppnått David Dun-
sters boning; funng de dörren öppen och-in-
gen inne. De förstodo att David sjelf hade
begifvit sig af för att söka ;baraen, och de
beslöto att gå nedåt dalen. Den förtviflade
modren gick med dem, sakta gråtande: och
bedjande inom sig; och då och då sökande
att ropa barnen; men de unga männens röster
hördes högt öfver hennes, och klipporna gen-
ljödo af deras rop. -