öfverensstämmelse med de på kongressen Wien antagna grundsatser.Om Tysklanc i sistnämda hänseende ännu väntar på mo dessa bestämmelser svarande beslut och om allt som blifvit gjordt till förmån för de in. bördes förbindelserna, t. ex. tällföreningen, uppstod utan något slags medverkan från förFbundsdagens sida, så är det deremoti afseende RR den första punkten klart och bekant nog, mura förbundet, i stället för att -befördra det konstitutionella systemet, upphäft Hannovers i erkänd verksamhet stående författning. Det var derföre en nödvändig följd, att en längtan efter en förbättring i Tysklands offentliga rättsförhållanden skulle uttala sg först inom pressen och sedermera iständerförsamlingarne. Huru olika åsigterna i detta hänseende än voro, framträdde dock tanken om nödvändigheten af en nationalrepresentation öfverallt såsom den egentliga kärnan af hvarje förslag. Så framkom Welcker 1831 och derefter Basserman den 12 Februari 1848 under allmänt bifall i Badens deputeradekammare med det andragandet, att kammaren i en adreså till storhertigen måtte anhålla, att han ville på behörigt sätt medverta dertill, att genom de tyska ständerförsamlingarnes representerande vid förbundsdagen ett säkert medel skapades till uppnående af gemensam lagstiftning och likartade national-institutioners. Efter den franska Februarirevolutionen framträdde plötsligen från alla håll tyska folkets fordringar om en nationalrepresentation. Men icke blott folket, äfven de tyska furstarne erkände då nödvändigheten af en nationalrepresentation för förbundet. Konung Ludvig af Bayern har förtjensten att i detta hänseende ha gått i spetsen för de tyska farstarne (proklamationen af den 6 Mars 1848). Af? de många sammanstämmande förklaringarne från de tyska regeringarne vilja vi blott anföra den som biifvit afgifven af Wirtembergs. I programmet af den 11 Mars 1848 uttalade wirtembergska ministåren, till följd af specislt kungligt -bemyndigande: Men framför allt är H. M. Konungens beslut att sluta sig till sträfvandena för den tyska nationensrepresentation vid förbundsdagen, för att det tyska förbundets författning må kunna erhålla en utveckling som motsvarar Tysklands rättmätiga fordringar, och på det löftet om tysk medborgarrätt, som för lä gesedan blifvit gifvet alla tyskar, måtte resliseras, genom att kalla det tyska folket: deputerade till deltagande i rådplägningen om de gemensamma angelägenbeterna och på det Tyskland; genom befästasde af de nationella banden upplyftadt till -dea ståndpunkt som tillkommer det bland nationerna; icke ånyo skall löpa fara att bli deladt, splittradt och beroende af utlandet. Behofvet af en nationalrepregentation yttrade sig då så allmänt och mäktigt, att dot tyska psarlåmtentet redan sammanträdde den 18 Mej, utan att de tyska regeringarne haft tid att vidtaga åtgärderna för detsamma. Men förbundsförsamlingen helsade den nya tyska nationalförsamlingen med följande ord: Förbundsförsamlingen till tyska nationalförsamlingen. Utomordehtliga händelsörs makt; den fordran, som nyligen blifvit uttalad inom -hela vårt fådernesland och regeringarnes uppmaning, som blifvit framkallad af dessa omständigheter, ha i denna vigtiga stund hitfört en församling, till hvilken vår historia aldrig sett make. —Det gamla politiska lifvet har blifvit skakadt i sina grundpelare och en ny makt, det tyska parlamentet, reser sig, helsad af hela det tyska folkets jubel och förtroende. Då de tyskaregeringarne och deras gemensamma organ, förbundsförsamlingen, äro förenade med det tyska folket i samma kärlek till. värt stora fådernesland och uppriktigt hylla den nya tidens anda, räcka de nationens representanter. handet till välkomsthelsning och önska dem lycka och välsignelse: Frankfurt a. M. den 8 Maj 148. Den tyska förbundsförsamlingen och i dess namn. Colloredo, president. Hvad har det nu blifvit af denna nya makt? Tyska parlamentets uppgift: har:ieke blifvit löst. Det skulle vara jonyttigt att här undersöka hvem som är skulden dertill. Men ;yska nationens behof att förbättra sitt oftentiga rättstillstånd har icke försvunnit med varlamentet; de tyska regeringarne sträfväde vertonr sjelfva att tillfredsställa det På annat ätt, Preussen genom ;den 8. I uhioneny Ba? rern, Sachsen och Wiitemberg genor förslaset till det s. k. trekonungaförbundet af len 27 Februari 1850: Betecknande är det tt Bayern, Sachsen Och Wiärtemberg ännu i vollektivnoten af den!13 Mars 1850 till den reussiska och österrikiska regeringen uttala in öfvertygelse derom att den tyska natioens framtid blott kan betryggas genom en örfattning, som upprätthåller en så nära förindelse som möjligt mellan Österrike och let öfriga Tyskland, gifver de båda största yska staterna en lika värdig som inflytelseik ställning och utan att tillintetgöra de öf-1 iga staterna insätter sådaha förbundsorganer, hvilka en kraftig verksamhet af regeringsvakten till förmån för. det hela! kan förenas ed folkandans fria utveckling genom en naönalrepresentation. i Pill och med då man, fter att alla dessa försök hade strandat, väne tillbaka till det tyska förbundet med dess ;rra författning, utfärdade regeringarne med sterrike ivspetsen en förklaring derom att etta blott skedde provisoriskt och attman förtöfvadt skulle lägga hand vid cn revision f förbundsförfattningen. Specielt shar den sterrikiska regeringen i sin eirkulärdepesoch f den 19 Juli 1850 upprepadegånger förlarat, att .det kejserliga hofvet gåfve sitt ord meant nå att-danrt avdiagande f(nömlhlifen att