raseri var han fullkomligt från sina sinnen,
och de unga mäsnen stötte honom undan och
ropade skam och blygsel öfver häns beteende.
Insan kort hade den förtviflade mannen, för-
krossad af sin våldsamma passion, sjunkit ned
på ett klippstycke och utbrustit i en flod af
tårar; han slog sig våldsamt för hufvudet med
sin knutna hard och förbannade sig och alla
menzriskor. Det var ett förskräckligt upp-
träde.
Unxder tiden hade några af de unga roän-
nen gått nedanför bråddjupet, öfver hvilket
harnen hade stått, och kännande sig för bland
de lösa stenarne funno de den stackars lilla Da-
vids liflösa kropp. Ja, han var verkligen död.
Då han hade hört sin faders eller de unga
männens kallelse, höjde ham ett gladt rop till
svar, och sägande kommen med! Nu är in-
gon fara mer! sprang han framåt och öfver
kanten af bråddjupet i mörkret, störtade med
och krossades. Hans systrar hörde ett fall,
ett svagt skri, och genom att hastigt stanna
undkommo de den undergång som träffade
stackars David.
ANDRA KAPITLET.