GRUFARBETARENS! DÖTTRAR,
Novellgaf CH, DICKENS,
LÖfversättning.
2 7 ((Forts. från lördagsbladet.)
David ropade på sina systrar under det han
gick nedåt, och de svarade skyndsamt. :Han
bad dem komma till sig, ty han var nu på
vägen och vågade ej åter lemna den.; De
försökte att göra så, men det var nu dubbelt
så mörkt som förut, och det stormade och
regnade värre än någonsin; De båda systrarne
förvillade sig snart bland busksnåren, och Da-
vid, som fortfor att emellanåt ropa deras
namn för att leda deras steg åt det håll der
han var, hörde dem snart gråta bitterligen.
Han glömde dervid nödvändigheten af att hålla
sig vid gångstigen, och hastande åt det. håll
der de voro, fann han dem snart genom att
ständigt kalla på dem; han tog dem vid han-
den för att leda dem till vägen. De voro
genomdränkta af regnet och skakade af köld
och fruktan. David, som hade ett modigt.
hjerta, sökte att uppmuntra dem, Han sade
dem att vägen var nära derintill, och att de
snart skulle vara hemma. Men ehuru vägen
ej var tio alnar ifrån dem så fingo de likväl
ej rätt på den. Busksnår och kringkastade
klippstycken förvillade dem från den rätta le-
den, och stormen, mörkret samt förskräckelsen
i förening förvirrade dem till den grad att de
förgäfves letade efter gångsti, Stundom
trodde de sig hafva funmt den och gingo
några steg framåt, men snafvade snart öfver
lösa stenar eller snärjde in sig bland buskarne.
Det var nu fullkomlig natt. Deras ångest
ökades i hög grad. De ropade och klagade
högt i det hopp att föräldrarne skulle höra
dem. De voro säkra att fadren och modren
voro hemkomna och lika säkra att de sökte
efter dem. Men de besinnade ej att deras
äldrar ej kunde veta åt hvilket håll de hade
. de fadren och modren voro hem-
å ch modren hade genast skyndat ut