GRUFARBETARENS! DÖTTRAR, Novellgaf CH, DICKENS, LÖfversättning. 2 7 ((Forts. från lördagsbladet.) David ropade på sina systrar under det han gick nedåt, och de svarade skyndsamt. :Han bad dem komma till sig, ty han var nu på vägen och vågade ej åter lemna den.; De försökte att göra så, men det var nu dubbelt så mörkt som förut, och det stormade och regnade värre än någonsin; De båda systrarne förvillade sig snart bland busksnåren, och David, som fortfor att emellanåt ropa deras namn för att leda deras steg åt det håll der han var, hörde dem snart gråta bitterligen. Han glömde dervid nödvändigheten af att hålla sig vid gångstigen, och hastande åt det. håll der de voro, fann han dem snart genom att ständigt kalla på dem; han tog dem vid handen för att leda dem till vägen. De voro genomdränkta af regnet och skakade af köld och fruktan. David, som hade ett modigt. hjerta, sökte att uppmuntra dem, Han sade dem att vägen var nära derintill, och att de snart skulle vara hemma. Men ehuru vägen ej var tio alnar ifrån dem så fingo de likväl ej rätt på den. Busksnår och kringkastade klippstycken förvillade dem från den rätta leden, och stormen, mörkret samt förskräckelsen i förening förvirrade dem till den grad att de förgäfves letade efter gångsti, Stundom trodde de sig hafva funmt den och gingo några steg framåt, men snafvade snart öfver lösa stenar eller snärjde in sig bland buskarne. Det var nu fullkomlig natt. Deras ångest ökades i hög grad. De ropade och klagade högt i det hopp att föräldrarne skulle höra dem. De voro säkra att fadren och modren voro hemkomna och lika säkra att de sökte efter dem. Men de besinnade ej att deras äldrar ej kunde veta åt hvilket håll de hade . de fadren och modren voro hemå ch modren hade genast skyndat ut