STOCKHOLM, den 28 Aug De bedröfliga erfarenheter Tyskland van under åren 1848 och 1849 ha en lång tid borti verkat en förlamning på allmänna opinione samt en upplösning och förbistring af alla rk litiska partier, hvilken de makthafvande fö stått att slugt begagna, för att efterhand un danrödja och förinta de reformer, som ome delbart eller medelbart voro en följd af 184 års rörelser, och att öfverallt föra statsvagne tillbaka i det gamla hjulspåret. Det konsti tutionella och:det demokratiska partiet me deras talrika nyanseringar ha befunnit sig fullkomligt upplösningstillstånd, och endast d tvenne fraktioner, som beteckna två olik extremer, ha vetat att för sina enskilda syf ten begagna sig af den närvarande ställnin gen. Junkerpartiet har efter vänligheten för gätit att en reaktionsperiod icke kan vara til evig tid; det hari allt velat föra sakerna till baka till det gamla tillståndet och icke anset sig åt tidsandan böra offra någonting af de feodala privilegierna, utan tvärtom sträfvat at icke blott förinta 1848 års verk, utan äfver alla de sociala reformer som egt rum sedar början af detta århundrade. Kommunismer åter har å sin sida, isynnerhet iståterna vic Rhein, sökt göra propaganda och under der allmänna reaktionen och förvirringen af alls offentliga förhållanden gladt sig med den satsen: ju sämre desto bättre ! Man må tänka huru illa som helst om dess för sann mensklig frihet förderfliga doktriner, så är det dock visst, att den såsom politiskt parti utvecklar en stor slughet, sammanhållning och planmessighet, så att man väl kan säga derom såsom Polonius om Hamlet: Det är metod i denna galenskap ! Den ömkliga rol, som Tyskland spelat under de nuvarande europeiska förvecklingarne, synes omsider ha väckt de liberala partierna ur deras domning och manat dem att tänka på en organisation, hvarigenom de åter kunna göra sig gällande och med krafi föra det nationella intressets talan, i en för Europas framtid så vigtig tidpunkt som dep närvarande. Man arbetar på att åstadkomma en förening och gemensamhet i sträfvanden mellan det konstitutionella partiet (Göthäpartiet) och demokraterna, .Särdeles märklig i detta hänseende är en af.G. Dietzel nyligen utgifven skrift: Bildung einer nationalen Partej in Deutschland, (Bildandet af ett nationelt parti i Tyskland), som på ett par veckor vunnit en enorm utbredning, hvilken endast blifvit ännu mera ökad genom några sydtyska regeringars påbud om skriftens konfiskerande. Förbundsdagens beslut om en revision af den på fullkomligt laglig väg och med iakttagande af alla konstitutionella former tillkomna hannoverska författningen, har gifvit en ny impuls till en närmare förening a? de liberala fraktionerna, för att söka åstadkoråma en annan förbuadsorgan, en mera nationel representation af de tyska staterna, än. den som för närvarande residerar och reviderar j det gamla dystra pålatset vid Eschenheimergasse i Frankfurt. På förbundsdagens förordnanden om författningsrevisioner börja de särskilda tyska stäternas folkrepresentanter svara med fordringar om en grundlig tevision af förbundsdagen sjelf. Vid alla de tyska landtdagar som detta år varit sammankallade, ha förslag i denna riktning framkommit och blifvit omfattade med mycken värma. Pa Gårdagens post rhedförde den underräittelsen att ständerförsamlingen i Wirtemberg Blifeit upplöst, derföre att dess förhandlingar — såsom det hette i den kongl. kungörelsen härom — hade tagit en riktning som icke vore öfverensstämmande med landets välförstådda intressen. f5 Verkliga orsaken till denna upplösning var den att Wirtembergs deputeradekammare med allvar gripit sig an med frågan om ett reformerande af tyska förbundet och dess representation. En motion i denna syftning var väckt af 18 ledamöter af kammaren, och det betänkande, som häröfver afgafs till k mmaren är ganska märkligt och intressant. Det inzehåller fullstindiga motiver för förslaget och Jemnar en kort rekapitulation af tyska förbundeta historia, som visar att furstarne ständigt brutit de löften som de i kritiska ögonblick gifvit sina undersåter. Denna motivering Lå yc öfrigt hufvudsakligen at följande inne. Redan vid det tyska förbundets upprättande insåg man att den nuvaran !e författningen vore otillräcklig, och i December 1814och på våren 1815 hade först 29, derefter 34 suveräna furstar teh fria städer begärt en representation af tyska folket vid förbundsdagen. Saken lyckades då icke; hufvudsakligett väl til följd af utlandets inflytande,. Ar 1848 hade emellertid en mer än trettioårig erfarenhet: bevisat, att det tyska förbundet med--sin dåvarande författning icke vore-i stånd att lösa sin uppgift. Vi vilja blott erinra om två allmänna punkter, nemligen om den tolkning man gifvit art. 13 af förbundsakten: I alla förbundsetater skall finnas en, ständerförfattning och art. 34 af slutakten af den 15 Maj 1820: pFörbundsförsamlingenshar.att vaka öfver att dessa bestämmelser icke bli ouppfyllda i nå-l gon förbundsstat, samt om art. 19 af förbundsakten: Förbundsmedlemmarne förbehålla sig att vid förbundsförsamlingens för-. sta sammankomst i Frankfurt rådslå om han: telnr och förbindelserna -melan—de-gärgkilda Pr data dam llbar arma aslkannaefartan 3