Upsala domkyrka. Begge hafva blifvit om-
tyckta, Han Har Åentit Vilt bifall Et föök-
niogen, man har fästat uppmärksamhet vid
åtskilliga ljuspartier. Jag skulle måbända söga
ännu mera, men jag erinrar mig att man i
Sverge skyllt röig för att smickra de sven-
ska målarne. Jag skall straxt förklara mig öfver
denna förebråelse, men emellertid har blotta
misstanken derom gjort starkt intryck på mig,
och för att ådagalägga min opartiska rättvisa,
har jag beslutat att ge-hr Scholander ett väldigt
hugg. Han skall sålunda få betala för alla de
andra. Jag förklarar alltså, att jag funnit för
mycket grönt i den ena af hans aqvareller.
Ar man nu nöjd?
Men nu några ord om mitt påstådda smic-
ker. Min teori i fråga om tafior är mycket
j enkel. Utgående derifrån, att jag har mitt
hufvud skapt som de flesta ändra, att jag sett
och iakttagit lika mycket som någon annan,
drar jsg deraf, jag erkänner det, den slutsat-
sen att då en tafia gör intryck på mig, är
hon god, och alla målareakademier samman-
lagda skulle icke kunna förändra mitt sätt att
se. Det är efter denna grundsats, eller och
man heldre vill, efter detta tycke som jag be-
dömt de svenska och norska, liksom hvarje
annat lands taflor, och jag svarar dem som
beskylla mig för att smickra: bevisen mig
att dessa taflor icke gjort mig nöje; intill
dess detta skett, står jag vid hvad jag sagt.
Såsom man ser, är det kanhända snarare mig
sjelf jag smickrar, då jag tar mitt enskilde
tycke för verklig smak.
Då jag nu står i begrepp att afslutae min
öfversigt öfver den svenska och norska tafie-
expositionen, kan jag ej hindra mig från att
återkomma till hr Tsdemand, för att godtgöra
ett fel som jag begått vid förklaringen af haris
skolmästare. Jag hade, såzom det vill synag,
icke riktigt fattat meningen med denna tadå,
då jag uti de tyå skolgossarne i förgrunden
af taflan såg ett par förbrytare, som skulle
bedja sin lärare om förlåtelse för något be-
gånget felsteg. . Det är ingenting ovanligt at:
kommentatorer begå sådana misstag, hvarige-
nom de tillägga författarne afsigter som de
ej haft, men här är felet administrationers
för de sköna konsterna, hvilken ej bort upp-
sätta taflor innan de funnos upptagna i kata-
logen. Det är äfven hr Tidemands fel. Om
han hade gjort som de engelska målarne,
hvilka med det för deras nation egna prak-
tiska förstånd låtit på ramarne till gina taflör
skriftligen antyda ämnet för målniagen, så
bade han icke utsatt sig för att allmänheten
misstagit sig om betydelsen af hans vackra
skapelser. Emellertid har nu katalogen sent
omsider upplyst mig om, att idn i Tide-
mands tafla är mera generel än jag fattat den,
att hans skolmästare helt enkelt anställde för-
hör en norsk landtkyrka, och att den märk-
värdige skolpojken, som jag trött vara en
bönfallande, var hvarken mer eller mindre än
en ung bondlurk.
Sedan detta misstag blifvit rättadt och de
svenska och norska afdelningarne nu äro full-
ständigt genomgångna, återstår mig ingenting
annat, så vida jag ej vill skrifva hela voly-
mer, än att kasta en hastig blick på den öf-
riga ofantliga expositionen.
Om jag skulle ur konstnärssynpunkt fälla
ett totalomdöme öfver expositionen, skulle jag
säga, att det finns vackra saker nästan alle-
städes, ovanligt vackra nästan ingenstädes.
Jag har talat om Belgien. Jag vill yttra
ett ord om en annan af edra grannar, om
England. Dess exposition, liksom många an-
dras, framställer två hufvudelementer: histo-
riska taflor och genretaflor, med den anmärk-
ning att de sistnämda äro de vida talrikaste.
I förstnämda hänseendet äro de engelska bi-
dragen torftiga, i det andra hänseendet äro
de i allmänhet intagande, ehuru något manie-
rerade i sin kolorit. Argyles sista sömn före
sin afrättning, Montroses afrättning, Franska
konungafamiljen i Tempeltornet af samma konst-
när, äro utan tvifvel. arbeten af värde; jak
skulle kunna säga detsamma om Cromwell vid
sin dotters dödsbädd, af mr Lucy, om Kristus
och samaritanskan af mr Casper, och om många
andra stycken af större eller mindre dimen-
sioner. Man kan tilldenna första afdelning af
den britiska expositionendlägga några goda djur-
stycken, vackra gjö- och naturstycken jemte nå-
gra porträtter, som med full rätt ådragit sig upp-
märksamhet. Men igenremålningen vinner deh
engelska expozritionen en obestridd framgång.
Det ligger, jag vet ioke hvad för en frisk-
het, sanning och originalitet i dessa taflor;
det är, såsom man har sagt, vis comica lyftad
till den högsta spets af iakttagelse- och ef-
terhärmningsförmåga. Två af dessa taflor
(för att endast anföra dem) har det länge
varit omöjligt att komma fram till; så ifrigt
har man slitits om att få njuta af dem. Dehn
ena är vargen och lammet, framställda under
skepnaden af två barn, af hvilka det ena kny-
ter handen åt det andra; den andra är boll
spelet, föreställande en mängd barn som knuffa
och skuffa hvarandra, Det första af desså
små mästerverk härrör från mr Mulready, det
andra från mr Webster. Man måste se dem.
Pennan förmår icke beskrifva dem. Det är
barnaålderns elakhet, mildhet, liflighet, trot-
sighet, behag och sorger ertappade på bar
gerning. Jag säger sorger, ty om det ock
stannar vid blotta hötelser i vargen och lammet,
så är det deremot kullerbyttor, knuffar och
missöden utan all ända i Hollspelet.
Den tyska expositionsafdelningen svarar må-
hända icke alldeles emot konstvännernas för-
väntningar; den bjuder icke desto mindre på
ganska anmärkningsvärda saker uti en Cor-
nelii, en Overbecks, en Kaulbacks, en Kase-
lowskys, en Heäsels med fleras arbeten.
Spanien visar sig icke på höjden af sitt
fanduna ansennanda