mm MM I ——— — — 17
kade och fingo passera för björnhallon. De
plockade händerna fulla af det täcka parnassus-
gräset och den vackra blå geranium.
Allt högre och högre steg den lilla skaran
under detta letande, till dess åsynen af de
stora nakna klipporna och af roffoglarne, som
sväfvade i vida kretsar kring de tornlika berg-
spetsarne öfver deras. hufvuden, gjorde dem
allvarsamma och litet rädda.
Hvar äro vi? frågade Jane, den äldsta sy-
stern. Åro vi ej långt hemifrån ?
Låt oss gå hem,, sade lilla Nancy. Jag
är rädd här, och hon Köll sig fast i Janes
klädning.
Åh prat!s sade David, hvad ären j rädda
för? Frukten intet, jag skall beskydda er.s
Och dermed antog han en djerf och trot-
sande min och sade: Kom med; det är fo-
gelbon i hasselbuskarne deruppe.n
Han började åter stiga högre; men de båda
flickorna dröjde efter och sade: Nej, David,
gå ej högre upp; vi äro båda rädda; och
Janes tillade: jag är säker på att vi hafva
långt hem.
Och de der foglarne skrika så rysligt der-
uppe; jag törs inte gå upp, sade lilla Nancy.
Det var falkarne hon menade, som klagande
och skrikande flögo omkring de högsta klip-
porna. David kallade derh små rädda stac-
kare, men började stiga utföre, och medan de
under nedstigandet vökte efter bär och blom-
mor, funno de snart den lilla slingrande ojemna
gångstigen. Under det de vandrade framåt och
ropade hvarann vid namn, märkte de ett starkt
0 framför den motsatta bergväiggen. Och
de ropade deråt och skrattade och blefvo halft
förfärade då detropade-och skrattade tillbaka,
Lilla Nancy sade ait det måste vara en gammal
gubbe inuti berget, och: detta. gjorde dem alla
riktigt räddå; thköra David å sig sin
tappra min oeh Fäde; ,Prat, det var ingenting