RE
stiga uppför höjden. Han tycktes bära två
packor fästade på sina axlar med en läder-
rem, en låda hängde på hans bröst och en
påse på ryggen. Han sträfvade långsamt och
trött uppför branten, nu stannade hån, be-
friade sig från sin börda och satte sig ned
på ett klippstycke för att hvila. David ro-
pade åter, men intet svar hördes. Den gamle
mannen satt som om han ej hört ett ljud:
alldeles orörlig.
Det är en karl;, sade David, och han
skall höra mig;s och dermed ropade hän åter
så högt han förmådde, men den gamle gaf ej
det ringaste tecken till att han märkte det;
Han vände ej en gång på hufvudet, men tog
af sig hatten och torkade sig i pannan, så-
som trött af uppstigandet.
Huru . kan detta komma till?. sade David
häpen. Det är en menmska, det är säkert.
Jag skall springa och se efter.
Nej, nej! skreko systrarne. Gör det
icke David, gör det icke! Det är kanske
den gamla gubben inne i berget som här gjort
narr af oss. - Kenskevtillade Jane, kommer
han bara uti storm och mörker.
Prat!l sade David, sett echo är ej någon
menniska; det är bara våra egna röster. Jag
vill se efter hvem det är; och han hastade
bort, till trots för de stackars flickornas ån-
gestfulla utrop: Gör det icke, gör det icke,
David! Ack, gör det icke!
Men David hade gått. Det dröjde ejlänge
förrän ban var bredvid den gamle mannen
som satt på stenen och andades tungt, lik-
som hade han ej ännu hemtat sig efter upp-
stigandet; men han tycktes ej märka David.
Regnet och blåsten föllö öfver honom med
våldsamhet, men han syntes ej känna dem.
David :var nästan rädd att gå ända intill ho-
nom, men sade med hög stämma: Hjelp,
bjelp, herrels. Den gamle manraen förblef lika