fårn, och just då han höll på att taga fatt
Nancy under förevändning att klippa henne
med en trädsticka som han höll i-handen,
ropade Jane: Se, ge, hvilket mörker kom-
mer der ner i dalen; det blir ett rysligt
oväder, låt oss skynda hem !n
David och Nancy sågo sig omkring och
voro äfven villiga att skynda utför höjden så
fort de förmådde. Men nästa ögonblick hade
ovädret nått -berget, och -hela dalen låg in-
svept deri. De tre barnen skyndade framåt,
men snart blef det alldeles mörkt, de förvil-
lade sig från vägen, Och blåsten förde dem
med sig, så att de med svårighet kunde hålla
sig upprätt. Lilla Nancy började gråta, och
de stackars små som bhöllo sig fast vid-hvar-
ahdra försökte wufder tystnad aft leta; fig
hem. Men nu snafvade de alla tre öfver en
stor sten och tumlade ett stycke utför höj-
den. De skadade sig icke, men blefvo rädda,
ty de erinrade sig nu bråddjupen och voro
hvarje minut rädda att störta ned för dem.
De försökte att åter få rätt på gångstigen ge-
nom att gå upp igen, men de kunde ej finna
den. Ibland stego de uppåt tills ide ansågo
sig hafva gått alltför långt och började åter
gå ned, och så gingo de till slut alldeles vilse
och liksom Barnen i Skogen satte de sig
ned och gretop.
Men de hade ej länge setat så då de hörde
någon komma gående och de lyssnade. Ja,
ganska säkert hörde de rätt och ropade, men
fingo ej något svar. David ropade: Hjelp,
far! hjelp, mor! men ingen svarade. Stor-
men tjöt vildt omkring dem; roffoglarne kla-
gade från de höga bergspetsarne, hvilka ej
mer kuude urskiljas i mörkret; och regnet
föll häftigt ochsisande kallt. - På en gång
ljusnade det något i skyarne; bergssluttnin-
en blef synbar och genom töcknet sågo de
eh hög gestalt liksom af ex gahönal mn