Nederländerna har gifvit oss täckarland-
skapsstyckeh, pikanta interiörer, åtskilliga
vackra vyer och ett temligen rikt antal af
genretaflor, på hvilka -kännarens och den
vanlige konstälskarens öga stannar med lika
stort nöje.
Schweiz, som alltid kan räkna på att in-
tressera genom sina pittoreska vyer, har ofta
återgifvit dessa med talent och lycka.
Italien utmärker sig i koloriten.
De andra staterna förtjenade också att näm-
nas, men jag måste en gång sluta.
Slutliga omdömet, ehuru jag sjelf kan-
hända borde härvidlag anse mig jäfvig att
fälla detta omdöme, torde väl blifva det, att
palmen för den större målningen kommer att
tillfalla Frankrike, representeradt af dess tre
mest renommerade målare, Ingres, Eugene de
Lacroix och Horace Vernet.
Jag har redan i början af mina bref talat
med er om dem och ämnar nu icke åter-
komma till dem på nytt. Jag inskränker mig
till att säga er, att de två första målarne åter-
upplifvat dessa strider mellan teckningen och
koloriten, om hvilka jag tror mig förut haft
tillfälle att tala, och som hos oss söndrar
målarkonstens idkare och vänner i två skarpt
åtskilda partier. Delacroix förstår icke att
teckna, ropar den ena. Ingres förstår icke
att begagna färgerna, svarar den andra. Talb
icke om Delacroix, återtar den förste; Hah
kan icke måla något annat än det fula. Talk
icke om Ingres, genmäler den andra, han kah
icke måla annat än det vackra. Se der eh
liten profbit af dispyten.
I min tanke, och såsom vanligen plägar
vara händelsen, ligger det någon sanning 8
ömse sidor.
En stor målare vore den, som uti sin ta-
lent förenade Delacroix och Ingreg. Hval
Horace Vesnet beträffar, så är hans plats oom
tvistad. Han är nutidens målare, något pro-
saisk måhända, men underbart produktiv. -Z