alls, Men Jane frågade huru ingenting alls
kunde ropa och skratta som detta gjorde;
och då ryckte lilla Nancy henne åter i kläd-
ningen och bad, xack godaJane, låt oss gå hem la
en då uppgaf David ett vildt skri för att
skrämma dem, och då berget återgaf ropet
och hans systrar började springa, skrattade
han högljudt och det besynnerliga, spöklika
bal ha! ha! som ljöd liksom ur det inre af
berget, ökade deras förskräckelse så att de
satte händerna för öronen och i brådskande
fart skyndade utför höjden. Men bäst det
var höll David fast dem, tog händerna från
öronen på dem och sade: Ack se, hvilken
vacker plats, och stenar som ligga alldeles
som bänkar att sitta på! Det är ju alldeles
som ett litet hus; låt oss stanna litet här
och leka. Det var en fördjupning i sidan
af berget, med en kant af framskjutande ste-
nar rundtomkring, som en amfiteater. Systrar-
ne voro ännu rädda, men den lilla grottan
med sina stensäten hade ett sådant behag för
dem att de lofvade David att dröja qvar en
stund, om han ville lofva dem att icke skrika
och väcka echo. David lofvade det villigt
och de satte sig ned. David föreslog att de
skulle leka skola; bröt en hasselkäpp från en
buske och började svänga den öfver sina två
skolbarn på ett ganska ståtligt sätt. De båda
systrarne låtsade vara mycket rädda och att
läsa rätt snällt på ett par små flata stenar
som de hade plockat upp. Sedan blef Da-
vid sergeant och exercerade dem som solda-
ter och stack ormbunkar i håret på dem så-
som kokarder. Och snart derefter vore de
får och han var herden och han skulle taga
fatt på sin hjord och klippa dem och förde
ett sådant väsen att Jane ropade:-Håll I! Nu
gör echo narr af Os5.
Då blefvo de alla tysta. Men Davidsade:
pStruät i eehol Jag af Iof ätt kUIPpa niiHa