ömkan ni hyser för mig! Launcelot betogs hastigt af en känsla af qväfning, hans hufvud svindlade, och hela hans kropp skakades. Hastigt bröto tårar fram i hans ögon, Ja, ehuru en man, så gret han likväl! Violet slog sina armar omkring hans hals och tog hans hufvud mellan sina små händer. Hon böjde sig framåt, tills hennes varma andedrägt berörde hans panna, och talade några få, oskyldiga ord som gerna kunnat sägas till en broder. Men de uppväckte en hel verld af känslor hos dem bida, Violet sökte: att lösgöra sig, ty nu var det Launcelot som höll henne fast. Hon gömde sitt ansigte, men han tvang henne att se upp. En lång stund bad hon endast att slippa lös, men hastigt, liksom beherrskad af någonting starkare än sig sjelf, slet hon sig ifrån honom och sprang in i ett tillstånd af oro och själsskakning. En ängestfall eftertanka följde på desta ångestfulta känslor. Launcelot och Violet kände det båda som om de begått, eller voro på väg att begå en förskräcklig synd. Skulle Violet bedraga sin vän? Skulle hon, som alltid aktat sanning och heder, emottaga Ellas förtroende för att beröfva henne sin älskare? Det var värre än brott! Den stackars Violet gret de bittraste tårar hennes klara ögon nägonsin hade gjutit, ty hon kämpade med en känsla af synd som hon ej kunde uthärda, Hon vågade ej se på Eila, men gick upp i sitt eget rum, för att gråta, och föregat hufvudvers. Iauncelot var äfven upprörd, men Launecelot var en man, och känslan af en til hälften upptäckt triumf döfvade hans sjelfförebråelser. En viss obestämd förklaring af hvad som under den förflutna tiden varit dunkelt var äfven bebaglig. Utan att hafva brist på hederskänsla var han dock mindre upprörd. Un