ömkan ni hyser för mig! Launcelot betogs
hastigt af en känsla af qväfning, hans huf-
vud svindlade, och hela hans kropp skakades.
Hastigt bröto tårar fram i hans ögon, Ja,
ehuru en man, så gret han likväl! Violet slog
sina armar omkring hans hals och tog hans
hufvud mellan sina små händer. Hon böjde
sig framåt, tills hennes varma andedrägt be-
rörde hans panna, och talade några få, oskyl-
diga ord som gerna kunnat sägas till en bro-
der. Men de uppväckte en hel verld af kän-
slor hos dem bida, Violet sökte: att lösgöra
sig, ty nu var det Launcelot som höll henne
fast. Hon gömde sitt ansigte, men han tvang
henne att se upp.
En lång stund bad hon endast att slippa
lös, men hastigt, liksom beherrskad af någon-
ting starkare än sig sjelf, slet hon sig ifrån
honom och sprang in i ett tillstånd af oro
och själsskakning.
En ängestfall eftertanka följde på desta
ångestfulta känslor. Launcelot och Violet
kände det båda som om de begått, eller
voro på väg att begå en förskräcklig synd.
Skulle Violet bedraga sin vän? Skulle hon,
som alltid aktat sanning och heder, emottaga
Ellas förtroende för att beröfva henne sin äl-
skare? Det var värre än brott! Den stackars
Violet gret de bittraste tårar hennes klara
ögon nägonsin hade gjutit, ty hon kämpade
med en känsla af synd som hon ej kunde
uthärda, Hon vågade ej se på Eila, men
gick upp i sitt eget rum, för att gråta, och
föregat hufvudvers. Iauncelot var äfven upp-
rörd, men Launecelot var en man, och kän-
slan af en til hälften upptäckt triumf döf-
vade hans sjelfförebråelser. En viss obe-
stämd förklaring af hvad som under den för-
flutna tiden varit dunkelt var äfven be-
baglig. Utan att hafva brist på heders-
känsla var han dock mindre upprörd. Un-