centralisation, er tro på staten, er litteratur, er teater, allt vittnar-om att ni ären socialister. Ni egkiljener: från kommunismens apostlar endast till graden, men ni ären på samma goda väg. Se det hvarföre ni, då ni änuen er öfverflyglade, i stället för att vederlägga hvad ni ej förmån och hvad ni ej kunnen vederlägga, utan att tillika fördöma er sjelfva, hvarföre ni, säger jag, vriden edra händer, sliten af er håret, vädjen till tvångsnakten och sägen med den ängsligaste ton i serlden :. Det är förbi med Frankrike! Nej, det är ej förbi med Frankrike. Ty se här hvad som händer. Medan ni öfverlemnen er åt edra gagnlösa klagorop, vederlägger 8osislismen sig sjelf. Dess iärare ligga i öppet srig med. hvarandra. Falansteren, triaden och nationalverkstäderna ligga på platsen, ert försök att med lagens tillhjelp nivellera förmözenhetsvilkoren skall äfven stanna. på platsen. Hvad står då ännu upprätt? Räntefriheten. Hvarför bevisen j ej dess absurditet? Ack! det är ni som uppfunnit den. Ni han predikat den i tusen år. När ni ej kunnat strypa räntan, han j reglementerat den. Ni nan underkastat den ett maximum, låtande dermed tro, att egendomen är en skapelse af lagen, hvad gom just är Platos, Lykurgs, Fenålons, Rollins, Robespierres idd, som är, jag fruktar ej att utsäga det, sjelfva grundtanken och qvintessensen ej blott i socialismen, utan äfven i kommunismen. Prisen mig ej då en undervisning, som ej lärt er någonting af det ii borde lära och som lemnar er försagda och stumma inför den första chimer som det aller ea svag hjerna in att utkläcka. Ni iren ej i stånd att sätta sanningen mot villfarelsen; låten åtminstone villfarelserna försöra hvarandra. Akten er att lägga kafle i aunnen på utopisterna och sålunda uppresa leras propaganda på förföljelsens piedestal. Om medelklasserna ej befatta sig med lösvinge. af de stora sociala frågorna, har arbetsklassens anda hängifvit sig deråt. Hon skall lösa dem. Hon skall för orden: familj, egendom, Jrihet, rättvisa, samhälle finna andra efiniiioner än dem som edra undervisningsanstalter ha att bjuda på. Hon skall segra ej blott ifver den socialism som ger sig ut att vara det, utan äfven öfver den som ej känner sig sjelf. Hon skall döda er eviga mellankomet från tatens sida, er centralisation, er konstlade :ohet, ert skyddssystem, er officiella filantropi, dra räntelagar, er Sarbariska diplomati, er aonopoliserade undervisning. Det är derföre jag säger: Nej, det är ej förbi med Frankike. Det skall utgå ur striden lyckligare, nera upplyst, bättre ordnadt, större, friare, oera moraliskt, mera religiöst än ni gjort det: Men på samma gång ber jag er väl komma håg atr, när jag höjer min röst emot de klasiska studierna, jag ej begär att de skola förbjudas; jag begär endast att de ej skola påtvingas någon. Jag vänder mig ej till staten Ör stt säga till henne: . Påtvingen andra nin tanke, utan endast: Påtvingen ej mig sndras tanke. Skilnaden är stor, och jag ber stt man må noga akta sig att förblanda dessa vegge. Hrr Thiers, de Riancey, Montalembert, Bartbelemy Saint-Hilaire tro, att den romerska atmosferen är förträffligt egnad att bilda ingdomens hjerta ; och intelligens. Må. så sara. Må de ditkasta sina barn; gerna för mig. Men må de också tillåta mig att hålla nina derifrån som från en förpestad luft. Mina herrar reglementörer, hvad som synes er suplimt, synes mig vedervärdigt, hvad som tillfredsställer ert samvete, oroar mitt. Nå väl! följen edra åsigter,men låten mig också följa aina. Jag tvingar er ej, hvarföre skulle ni vilja tvinga mig. Ni ären fullt öfvertygade, att i social och moralisk synpunkt det sköna idealet ligger i forntiden. Jag för min del ser det i framtiden. Vågom säga det åt ett sekel, som yfves öfver sig sjelftn, sade hr Thiers, forntiden är det skönaste verlden haft. Hvad mig beträffar, har jag den lyckan att ej dela denna tröstlösa åsigt. Jag säger tröstlösa, ty den innebär att menskligheten, till följd af ett oundvikligt öde, skulle med hvarje dag blifva allt sämre. Ni förläggen fullkomligheten till tidernas början, jag till.deras slut. Ni anser samhället tillbakaskridande, jag framåtgående. Ni ansen, att våra åsigter, våra ider, våra seder böra så mycket som möjligt stöpas i den antika gjutformen, jag, för min del, jag må studera Roms och Spartas samhällsordning huru mycket som helst, är eji stånd att der upptäcka något annat än våld, orättvisa, bedrägeri, eviga krig, slafveri, skändligheter, bakslug politik, falsk moral, falsk religion. Avad ni beundren atskyr jag. Behållen då rt omdöme, men låten mig också behålla mitt. Vi äro ej här advokater som tala den ena för den andra emot den klassiska undervisningen, inför en församling, som har i uppdrag att fälla dom genom att tvinga mitt eller ert samvete. Jag begär af staten ingenting annat än neutralitet... Jag begär endast frihet för er liksom för mig. Jag har åtminstone framför er den fördel, som tillkommer opartiskheten och moderationen. (Forts. följer.) Engelska pressens utveckling med anledning af den nya stämpel