centralisation, er tro på staten, er litteratur,
er teater, allt vittnar-om att ni ären socia-
lister. Ni egkiljen- er: från kommunismens
apostlar endast till graden, men ni ären på
samma goda väg. Se det hvarföre ni, då ni
änuen er öfverflyglade, i stället för att ve-
derlägga hvad ni ej förmån och hvad ni ej
kunnen vederlägga, utan att tillika fördöma er
sjelfva, hvarföre ni, säger jag, vriden edra
händer, sliten af er håret, vädjen till tvångs-
nakten och sägen med den ängsligaste ton i
serlden :. Det är förbi med Frankrike!
Nej, det är ej förbi med Frankrike. Ty se
här hvad som händer. Medan ni öfverlemnen
er åt edra gagnlösa klagorop, vederlägger 8o-
sislismen sig sjelf. Dess iärare ligga i öppet
srig med. hvarandra. Falansteren, triaden och
nationalverkstäderna ligga på platsen, ert för-
sök att med lagens tillhjelp nivellera förmö-
zenhetsvilkoren skall äfven stanna. på plat-
sen. Hvad står då ännu upprätt? Räntefrihe-
ten. Hvarför bevisen j ej dess absurditet?
Ack! det är ni som uppfunnit den. Ni han
predikat den i tusen år. När ni ej kunnat
strypa räntan, han j reglementerat den. Ni
nan underkastat den ett maximum, låtande der-
med tro, att egendomen är en skapelse af lagen,
hvad gom just är Platos, Lykurgs, Fenålons,
Rollins, Robespierres idd, som är, jag fruk-
tar ej att utsäga det, sjelfva grundtanken och
qvintessensen ej blott i socialismen, utan äf-
ven i kommunismen. Prisen mig ej då en
undervisning, som ej lärt er någonting af det
ii borde lära och som lemnar er försagda
och stumma inför den första chimer som det
aller ea svag hjerna in att utkläcka. Ni
iren ej i stånd att sätta sanningen mot vill-
farelsen; låten åtminstone villfarelserna för-
söra hvarandra. Akten er att lägga kafle i
aunnen på utopisterna och sålunda uppresa
leras propaganda på förföljelsens piedestal.
Om medelklasserna ej befatta sig med lös-
vinge. af de stora sociala frågorna, har ar-
betsklassens anda hängifvit sig deråt. Hon
skall lösa dem. Hon skall för orden: familj,
egendom, Jrihet, rättvisa, samhälle finna andra
efiniiioner än dem som edra undervisningsan-
stalter ha att bjuda på. Hon skall segra ej blott
ifver den socialism som ger sig ut att vara det,
utan äfven öfver den som ej känner sig sjelf.
Hon skall döda er eviga mellankomet från
tatens sida, er centralisation, er konstlade
:ohet, ert skyddssystem, er officiella filantropi,
dra räntelagar, er Sarbariska diplomati, er
aonopoliserade undervisning. Det är derföre
jag säger: Nej, det är ej förbi med Frank-
ike. Det skall utgå ur striden lyckligare,
nera upplyst, bättre ordnadt, större, friare,
oera moraliskt, mera religiöst än ni gjort det:
Men på samma gång ber jag er väl komma
håg atr, när jag höjer min röst emot de klas-
iska studierna, jag ej begär att de skola för-
bjudas; jag begär endast att de ej skola på-
tvingas någon. Jag vänder mig ej till staten
Ör stt säga till henne: . Påtvingen andra
nin tanke, utan endast: Påtvingen ej mig
sndras tanke. Skilnaden är stor, och jag ber
stt man må noga akta sig att förblanda dessa
vegge. Hrr Thiers, de Riancey, Montalembert,
Bartbelemy Saint-Hilaire tro, att den romer-
ska atmosferen är förträffligt egnad att bilda
ingdomens hjerta ; och intelligens. Må. så
sara. Må de ditkasta sina barn; gerna för
mig. Men må de också tillåta mig att hålla
nina derifrån som från en förpestad luft. Mina
herrar reglementörer, hvad som synes er su-
plimt, synes mig vedervärdigt, hvad som till-
fredsställer ert samvete, oroar mitt. Nå väl!
följen edra åsigter,men låten mig också följa
aina. Jag tvingar er ej, hvarföre skulle ni
vilja tvinga mig. Ni ären fullt öfvertygade,
att i social och moralisk synpunkt det sköna
idealet ligger i forntiden. Jag för min del ser det
i framtiden. Vågom säga det åt ett sekel, som
yfves öfver sig sjelftn, sade hr Thiers, forntiden
är det skönaste verlden haft. Hvad mig beträffar,
har jag den lyckan att ej dela denna tröst-
lösa åsigt. Jag säger tröstlösa, ty den inne-
bär att menskligheten, till följd af ett ound-
vikligt öde, skulle med hvarje dag blifva allt
sämre. Ni förläggen fullkomligheten till ti-
dernas början, jag till.deras slut. Ni anser
samhället tillbakaskridande, jag framåtgående.
Ni ansen, att våra åsigter, våra ider, våra
seder böra så mycket som möjligt stöpas i
den antika gjutformen, jag, för min del, jag
må studera Roms och Spartas samhällsord-
ning huru mycket som helst, är eji stånd att
der upptäcka något annat än våld, orättvisa,
bedrägeri, eviga krig, slafveri, skändligheter,
bakslug politik, falsk moral, falsk religion.
Avad ni beundren atskyr jag. Behållen då
rt omdöme, men låten mig också behålla
mitt. Vi äro ej här advokater som tala den
ena för den andra emot den klassiska under-
visningen, inför en församling, som har i
uppdrag att fälla dom genom att tvinga mitt
eller ert samvete. Jag begär af staten in-
genting annat än neutralitet... Jag begär en-
dast frihet för er liksom för mig. Jag har
åtminstone framför er den fördel, som till-
kommer opartiskheten och moderationen.
(Forts. följer.)
Engelska pressens utveckling med
anledning af den nya stämpel-