EA ERT UU en ARTE VARESE S:t Just? Skänka oss Spartas och Athens lycka.s Han ville dessutom, att alla medborgare bure Bruti dolk under drägtens. Hvad ville den blodtörstige Carrier? Att alla ynglingar hädanefter beredde sig för Scevolas fyrfat,. Sokrates giftbägare, Ciceros död och Catos svärd.s Hvad ville Rabaut S:t Etienne? Att enligt spartanarnes och kretensernas exempel staten bemäktigar sig menniskan ända ifrån vaggan, ja till och med före födelsen., Hvad ville de trehundrades . sektion? ,Att män inviger en kyrka åt friheten och der låter uppresa ett altare, på hvilket skall brinna en beständig eld, underhållen af unga vestaler. Hvad ville konventet i massa? Ått våra kommuner hädanefter endast innehålla Bruti och Publicolas likar.n Alla dessa revolutionsmän voro likväl fullt uppriktiga, och voro derföre endast så mycket farligare; ty uppriktigheten, förenad med oförnuft, det är fanatismen, och fanatismen är en kraft, isynnerhet när den verkar på massor som äro förberedda att mottaga inflytelse deraf. Den allmänna entusiasmen till fördel för ett sambällsideal kan ej alltid vara ofruktbar, och den allmänna opinionen, upplyst el: ler missledd, är ej derföre mindre verldens drottning. När en af dessa grundfalska ider, sådana som den om forntidens förträfflighet, medelst undervisningen intränger i alla hjernor. med intelligensens första gryning och der antar gestalt af konventionalism, har den benägenhet att från tankens utgå i handlingens verld. Låter då en revolution erfarenheternas timma slå, hvem kan väl säga, under hvilket förfärligt namn den skall uppträda som hun dra år förut skulle hetat Fenålon? Han skulle nedlagt sin idd i en roman, — han dör för den på en schavott; -han skulle varit skald, — han blir martyr; han skulle roat samhället, — han omstörtar det. Det ges dock i verkligheten en makt, som : är starkare än till och med den mest utbredda l i konventionalism. När uppfostran i samhällskroppen nedlagt ett skadefrö, nns det dock i dess inre en uppehållande kraft, en vis medicatrixz, som till sluts, efter tårar och lidanden, befriar den från det giftiga fröet. När sålunda kommunismen tillräckligt uppskrämt och bragt samhället i fara, blef en reaktion oundviklig: Frankrike gick tillbaka mot despotismen. I sin ifver skulle det till och med lemnat ifrån sig revolutionens 1ättmätiga eröfringar. Det fick konsulatet och kejsardömet. Men behöfver jag väl säga, att den romerska villfarelsen följde det äfven i denna nya fas af sin tillvaro? Forntiden är åter tillhands, städse till hands för att rättfärdiga : alla former af våldet. Från Lykurgus till Cesar, hvilka mönster att välja emellan I — bVin, och jag lånar här hr Thiers ord, ,vi, som, efter att ha varit atheniensare med Voltaire, för ett ögonblickavelat vara spartanare under konventet, blefvo tu Caesars soldater under Napoleon. Kan man misskänna de spår som vår entusiasm för Rom intryckt på hela denna del af vårhistoria? Dessa spår ser man ju öfverallt. Man ser dem i byggnaderna, monumenterna, litteraturen, ja il sjelfva moderna från det kejserliga Frankrike; : man ser dem i de bizarra namn, som gåfvos l: alla våra samhällsinrättningar. Det var ej afl: en slump som man såg uppstå omkring sig:! konsuler, en kejsare, genatorer, tribuner, pre-: fekter, senatsbeslut, örnar, trajanska kolonner, legioner, marsfält, prytaneer och lyceer. Striden emellan: de revolutionära och del kontrarevolutionära grundsatserna tycktes nål: sitt slut i Julidagarne 1830. Från denna tidl ha landets intellektuella krafter vändt sig åt studiet af de sociala frågorna, som i sig sjelft är högst naturligt och gagneligt. Men olyckligtvis ger universitetet första anstöten åt menniskoandens rörelse och riktar den ännu motl forntidens förgiftade källor och med den verkan, att vårt olyckliga fädernesland nödgas : lefva om sitt förflutna och genomgå samma : pröfningar på nytt. Det ser ut som det skulle : vara dömdt att evigt gå omkring i denna cir: kel: Utopi, experimenterande, reaktion, —J: litterär platonism, revolutionär kommunism, ! militärdespotism, — -Fendglon, Robespierre, Napoleon! — Kan det väl Vara annorlunda, då ungdomen, bland hvilken litteraturen och tidningspressen rekrytera sina kämpar, i stället för att söka upptäcka och framställa samhällets naturlagar, nöjer sig med att ideligen omtugga detta grekisk-romerska axiom: Samhällstillståndet är en skapelse af lagstyftaren. Bedröfliga utgångspunkt, som öppnar en gränslös bana för fantasien och är det foster hvarmed socialismen ständigt går hafvande. Ty om samhället är en uppfinning, hvem vill ej vara uppfinnare? Hvem vill ej vara Minos eller Lykurgus, Plato eller Numa, Fenelon eller Robespierre, Saint Simon eller Fourier, Louis Blanc eller Pioudhon? Hvem finner det ej ärofullt att ge sambhällsinrättningar åt ett folk? Hvem tycker ej om att bli helsad med namnet nationernas. fader? Hvem söker ej att som kemiska elementer förena familjen och eganderätten? Men för att på annat sätt än i en tidnings spalter ge luft åt sin fantasi, måste man ha makten i sina händer, måste man befinna sig i den medelpunkt dit alla statsmaktens trådar sammanlöpa. Det är hvarje experiments nödtvungna förutsättning. Hvarje sekt, hvarje skola skall då anstränga alla sina bemödanden för att från styret bortjaga den herrskande sekten eller skolan, så att under den klassiska undervisningens inflytande samhällslifvet måste bli en oändlig serie af strider och revolutioner, som endast ha till syfte att utröna hvilken utopist skall få sig förbebållen rättighet att på folket; liksom på ett liflöst ting, anställa sina experimenter. Ja, jag anklagar de akademiska graderna för att förbereda hela den franska ungdomen till de socialistiska utopierna, till experimenterandet med samhället. Och häri ligger utan tvifvel orsaken till ett högst sällsamt fenomen, jag menar den fullkomliga oförmåga att vederlägga socialismen som visar sig till och med hos dem som tro sig hotade deraf. Männer af bourgeoisien, godsegare, kapitalister! S:t Simons, Fouriers, Louis Blancs, Leroux, Proudhons systemer äro, när allt kommer