) Dylika, i vårt nuvarande talspråk mycket begagnade anslutningar af förkortadt personligt pronomen vo o icke främmande för det äldre svenska bokspräket t. ex. Uplands Lag. Kg. B. 5: 1. bipin (bedj: konom), Östgöta Lag. ZE. B. 20: 1. eruan (ärfsö honom) o. 8. Vv. — 2) Detta ord är nybildadt, at ekal (ratio) och för (capax). ) På svenska fornspråket, i dess äldre och renare form, är oss ingen poetisk lemning blifven, med undantag af slutrimmen vid en del balkar i visss landskapslagar, samt de versifierade styckena i Forn-Svenskt Legendarium I. 72—79 (utgifvet af George Stephens); och då i dessa hvarken de af Isländske skalderne följde lagar för verskooste: finnas strängt iakttagna, eller en rätt klar före ställning lemnas om en uräldiig, sjelfständig, af våra. sydligare stamförvandter oberoende diktning har jag, hvarken ledd eller bonden af nägot i hemskt föredöme, trott mig närmast motsvara de sf utgifvaren äsyftade ändamål, dä jag enlig skapiyonet af den äldsta nu kända bokskrift troge öfvertlyttat den Finska runan i bennes eget versmätt, med dervid fäst afseende. så väl på den för henne vanliga parallelismen, som den både för Finskt och Isländskt skaldskap, änskönt på olika sätt, gällande alliterationen. Om en sädan be bandling icke framställer en träffande bi!d af et fornsvenskt original, torde den möjligen visa, hurt on trogen tolkning af ett främmande kunnat vara J. BE, Rydqvist.