) Dylika, i vårt nuvarande talspråk mycket begagnade
anslutningar af förkortadt personligt pronomen vo o
icke främmande för det äldre svenska bokspräket
t. ex. Uplands Lag. Kg. B. 5: 1. bipin (bedj:
konom), Östgöta Lag. ZE. B. 20: 1. eruan (ärfsö
honom) o. 8. Vv. — 2) Detta ord är nybildadt, at
ekal (ratio) och för (capax).
) På svenska fornspråket, i dess äldre och renare
form, är oss ingen poetisk lemning blifven, med
undantag af slutrimmen vid en del balkar i visss
landskapslagar, samt de versifierade styckena i
Forn-Svenskt Legendarium I. 72—79 (utgifvet af
George Stephens); och då i dessa hvarken de af
Isländske skalderne följde lagar för verskooste:
finnas strängt iakttagna, eller en rätt klar före
ställning lemnas om en uräldiig, sjelfständig, af
våra. sydligare stamförvandter oberoende diktning
har jag, hvarken ledd eller bonden af nägot i
hemskt föredöme, trott mig närmast motsvara de
sf utgifvaren äsyftade ändamål, dä jag enlig
skapiyonet af den äldsta nu kända bokskrift troge
öfvertlyttat den Finska runan i bennes eget vers-
mätt, med dervid fäst afseende. så väl på den för
henne vanliga parallelismen, som den både för
Finskt och Isländskt skaldskap, änskönt på olika
sätt, gällande alliterationen. Om en sädan be
bandling icke framställer en träffande bi!d af et
fornsvenskt original, torde den möjligen visa, hurt
on trogen tolkning af ett främmande kunnat vara
J. BE, Rydqvist.