HIULTSALS AAA AMIGA UBS UVIGTt vg BM UT begge undervisningssystemerna varit förderfliga, ej genom det hvari de skilja sig, men genom det som för dem begge är gemensamt. Ja, det är min öfvertygelse, dessa begge undervisningssystemer ha en sak med hvarandra gemensam, och denna sak är missbruket af de klassiska studierna, och det är härigenom som begge gifvit en förvänd riktning åt landets sunda folkopinion och moraliska känsla. De skilja sig deruti, att den ena gör det religiösa, den andra det filosofiska elementet till det förherrskande; men dessa elementer, långt ifrån att hafva anstiftat det onda hvarför man beskyller hvarandra, ha snarare motverkat och förmildrat det. Vi hafva dem att tacka: för att vi ej äro lika mycket barbarer som de barbarer dem ltinismed oupphörligt framställer oss till en föresynoch dem han vill att vi skola söka efterliknä. För att göra min tanke fullt begriplig, ber jag att få använda en hypotes som måhända skall synas något vågad. Jag antager då att det någonstädes hos antipoderna finnes en nation som, hatande och föraktande allt arbete, grundat hela sin existens på rofferi från de närgränsande folken: samt på slafveriet. Denna nation har bildat sig en politik, en moral, en religion, en allmän opinion i öfverensstämmelse med den brutala grundåsigt som bevarar och utvecklar dess makt. Sedan Frankrike gifvit presterskapet monopol på ungdomens uppfostran, visste detta ingen bättre utväg än att skicka hela franska ungdomen till detta folk, att lefva dess lif, inspireras af dess känslor, entusiasmeras af dess ider, med ett ord inandas dess idsr som luften. Det drar blott försorg om att hvarje elev vid afresan är försedd med en liten bok kallad Nya Testamentet. De så uppfostrade. generationerna återkomma till fädernejorden; en revolution utbryter; man kan lätt tänka sig, hvilken rol de deri skola spela. Då staten kommit i erfarenhet häraf, tar den undervisningsmonopolet från presterskapet och öfverlemnar det åt universitetet. Universitetet, troget traditionerna, skickar äfven i gin tur ungdomen till antipoderna, till det af rof lefvande, slafegande folket, sedan det likväl först försett dem med en liten bok, kallad Filosofien. Fem eller sex på detta sätt uppfostrade generationer ha knappt återsett fädernejorden förr än en ny revolution utbrister. Uppfostrade i samma skola som sina föregångare, visa de sig äfven som dem värdige medtäflare. Nu uppkommer krig mellan monopolinnehafvarne. — Det är er lilla bok som anstiftat det onda, säger presterskapet. — Nej, det är er, svarar universitetet. Nej, mina herrar, edra små böcker ha ingen del i allt detta. Hvad som verkligen vållat det onda är den besatta idn ni begge fått och satt i verket att skicka franska ungdomen, som är ämnad till arbete, fred och frihet, att insupa och mätta sig med känslor och åsigter, tillhöriga ett folk af röfvare och slafvar. Jag påstår sålunda; att de samhällsförstörande läror, gom man gifvit namn af socialism och kommunism, äro en frukt af den klassiska undervisningen, den må nu utdelas af presterskapetr eller universitetet. Jag tillägger, att studentezamen (le baccalaurgat) skall tvinga de skenbart fria skolor, hvilka, gom man säger, skola uppstå med anledning af. denna lag, att meddela sina elever de klassiska språken. Det är af denna orsak jag begär afskaffandet af de akademiska graderna. Man prisar mycket latinets studium som medel att utveckla intelligensen; det är ren konventionalism.. Grekerna, som ej lärde latin, saknade ej) intelligens, och vi finna ej att de franska qvinnorna äro i saknad deraf, lika litet som af sundt förnuft. Det vore i sanning förunderligt om menniskoanden endast genom att gå i en falsk rikning skulle kunna vinna kraft och styrka; och skall man då slärig NA begripa att denna fördel, om den ver a finnes till, hvilke: är högst proble atiskt, väl dyrt köpes, då man med 8 gamle romarnes språk ingjuter i Frankrikes. själ deras ider, deras känslor, deras äskäådningsätt och en Karrikatyr på deras seder. Allt sedan Gud öfver menniskorna uttalat domen: I skolen äta edert bröd i edeit anletes svett, är existensen och omsorgen om deså uppehållande för dem en så stor, så uppslukande angelägenhet, att deras seder, deras vanor, deras åsigter, deras moral, deras sdeiala anordningar ej kunna undgå att förete störa olikheter, allt efter de olika medel de använda att sörja derför. Ett folk som lefver af jagt kan ej likna ett folk som lefver af fiske, lika litet som en nation af herdar kan likaa en nation af sjöfarare. Men dessa åtskilnader äro ämnu ingenting i jemförelse med den som förefinnes, emellan två folk, af hvilka det ena lefver af arbete, det andra af rofferi och plundring. Ty emellan jägare, fiskare, herdar, jordbrukare, handlande, fabrikanter är det gemensamt, att de alla söka tillfredsställa sina behof genom den verksamhet som de utöfva på tingen. Hvad de önska lägga under sitt välde är naturen. Men de menniskor, som grunda sitt uppehälle på plundring, utöfva sin verksamhet på andra menniskor; hvad de ifrigt önska att beherrska är deras likär. För att mefitiiskorna skola kunna lifnära sig är det nödvändigt att de på naturen utöfva denna verksamhet som kallas arbete. Det är. möjligt att frukterna af denna verksämhet komma den nation till godo som öfverlemnar; sig deråt, men det är också möjligt att de i andra band och på våldsam väg komma ett annat folk till godo, som upphbäfi sig till herrskare öfver det arbetande folket. Jag kan här ej utveckla hela denna tanke, men om man väl öfvertänker saken, skall man komma till den öfvertygelsen, att två sam hällsbildningar, som äro försatta i så motsatta Jägen, måste skilja sig från hvarandr: i-allt, i seder som i vanor, i åsigter som i samhällsförfattning, i moral som i religion, och till den grad, att sjelfva de ord, som äro ämnade att uttrycka de mest fundamentala