söre ju honom försäkrade genom lag, och
vad behöfde han bry sig om det öfriga!
(lt vore godt och väl om icke arbetsgifva-
en, genom en bristande afsättning af sina
aror eller en afsättning till underpris, slut-
igen blefve ur stånd både-att förskaffa- sig
jelf vitt uppehälle och att bereda arbetaren
len tillräckliga arbetslönen. Sådant kunde
emligen alltför lätt intröffa, och detta torde
illräckligt visa hvarthän det skulle bära om
nsändarens satser om arbete och arbetslön
upphöjdes till kraft och verkan af juridisk
lag. — Samma argumentatioa som vi här an-
vändt emot de två första af insända ens sat-
ser är äfven tillämplig, -mutatis mutandis, pi
den sista, och vi anse oss derföre icke be-
höfva särskildt skärskåda densamma.
Vi hoppas med det ofvan anförda tydlige:
bafva visat, att uv hvilken synpunkt man
också betraktar de medel hvilka insändaren
angifvit, kan man omöjligen anse dem till:
fyllestgörande. Insändaren begagnar sjelf uti
hvar och en af sina tre punkter ett uttryck
som på ett träffande sätt sammanfattar allt
det som enligt vår åsigt utgör sjelfva grund-
villfarelsen i så väl hans som alla socialisti-
ska skriftställares åsigter. Det heter nemli
gen: man skall skaffa arbetaren ständigt ar-
bete, man skall skaffa honom tillräcklig ar
betslön, man skall skaffa honom hfsförnöden-
heter för godt pris. Öfverallt skaffa! Ingen-
städes talas det om att arbetaren sjelf skall skaffa
sig någonting; tvärtom skola de andra skaffa
honom allting. Men detta är ju en teori gom!
tycks vara särskildt uppfunnen för att befri
personer från egen eftertanka, en teori för ati
fostra personer till barn och omyndiga för
hela deras lifstid.
Vi kunna således icke betrakta ingändarens
medel för pauperismens utrotande annorlunda
än som ett, vare sig frivilligt eiler legalise-
radt allmosegifvande, och vi finna, i förbigå
ende sagdt, ingen annan väsentlig skilnad
meilan filantropien å ena sidan och socialis-
men å den andra, än att den förra vill af-
bjelpa nöden i samhället genom frivilliga, den
sednare genom aftvungna allmosor, i fall det
är tillåtet att begagna detta sista, något oegent-
liga uttryck. Grundfelet hos dem båda är
att de utifrån vilja bota ett ondt som endast
inifrån kan botas, vi mena nemligen sålunda.
att man hos de förut redlösa väcker till lif
sådana egenskaper som sätta dem i stånd at:
sjelfva sköta sig, sjelfva skaffa, sig hvad d:
behöfva för att höjas öfver den låga stånd-
punkt de förut innehade. Endast derigenom
kan man hoppas, i detta som i andra afseen
den, en varaktig och säker förbättring. Det
kan aldrig blifva hvarken den enskildes eller
det allmännas pligt att skafa den fattige ar-
bete, tillräckliga arbetslöner o. 8. v.; deten-
da som härvid åligger staten att göra är att
undanrödja de hinder som göra det svårt, om
ej omöjligt för de enskilde att sjelfve skaffa
sig sin utkomst och om möjligt är att äfven
aflägga någonting för framtida behof.
Det är två krafter som isynnerhet beherr-
ska: det nuvarande sambhället: intelligenser
och kapitalet. Alla de stora framsteg i ma-
teriellt hänseende, som vår tid har att upp-
visa, torde kunna sägas hafva sina grundvä
sentliga förutsättningar i båda dessa krafter;
på dessa hvilar hela det moderna samhället,
på dem är också allt vidare framåtskridande
baseradt, Dett2, som gäller om samhället i
sin helhet; gäller också om hvarje enskild.
Den okunnige, den som intet eger, hvad skull:
han kunna hoppas att uträtta eller vinna? In-
tet eller nästan intet. Gör således dessa både
grundvilkor tillgängliga så mycket som möj-
ligt för alla — detta är i få ord vår åsigt i
denna fråga. Gör tillfällena till kunskaper:
inhemtande så rikliga och så fitigt begagna-
de gom möjligt. Gör kapitalets öfverflyttande
dit, der det är mest eftersökt och der det med
största fördel kan göras fruktbringande, 38:
lätt som möjligt, och vi vilja se, om icke en
betydlig del af det onda hvaröfver man nu
beklagar sig skall försvinna som mörkret
försvinner för solen. För uppfyllandet af dessa
fordringar behöfves först ett i alla riktnin-
gar utbildadt undervisningsväsende, der kun-
skapers inhemtande för de särskilda slagen a!
mensklig verksamhet står alla öppen; för de:
andra kreditväsendets utbildande och ordnan-
de genom ett ändamålsenligt bankvisende. Vi
vilja härmed icke hafva sagt att dessa tvi
omständigheter innebära allt, men de innebära
så mycket, att på dem beror till en hufvud-
eaklig del det problem, för hvars lösning så
månget ädelt sinne brinner,
oesemem— sme