söre ju honom försäkrade genom lag, och vad behöfde han bry sig om det öfriga! (lt vore godt och väl om icke arbetsgifvaen, genom en bristande afsättning af sina aror eller en afsättning till underpris, slutigen blefve ur stånd både-att förskaffasig jelf vitt uppehälle och att bereda arbetaren len tillräckliga arbetslönen. Sådant kunde emligen alltför lätt intröffa, och detta torde illräckligt visa hvarthän det skulle bära om nsändarens satser om arbete och arbetslön upphöjdes till kraft och verkan af juridisk lag. — Samma argumentatioa som vi här användt emot de två första af insända ens satser är äfven tillämplig, -mutatis mutandis, pi den sista, och vi anse oss derföre icke behöfva särskildt skärskåda densamma. Vi hoppas med det ofvan anförda tydlige: bafva visat, att uv hvilken synpunkt man också betraktar de medel hvilka insändaren angifvit, kan man omöjligen anse dem till: fyllestgörande. Insändaren begagnar sjelf uti hvar och en af sina tre punkter ett uttryck som på ett träffande sätt sammanfattar allt det som enligt vår åsigt utgör sjelfva grundvillfarelsen i så väl hans som alla socialistiska skriftställares åsigter. Det heter nemli gen: man skall skaffa arbetaren ständigt arbete, man skall skaffa honom tillräcklig ar betslön, man skall skaffa honom hfsförnödenheter för godt pris. Öfverallt skaffa! Ingenstädes talas det om att arbetaren sjelf skall skaffa sig någonting; tvärtom skola de andra skaffa honom allting. Men detta är ju en teori gom! tycks vara särskildt uppfunnen för att befri personer från egen eftertanka, en teori för ati fostra personer till barn och omyndiga för hela deras lifstid. Vi kunna således icke betrakta ingändarens medel för pauperismens utrotande annorlunda än som ett, vare sig frivilligt eiler legaliseradt allmosegifvande, och vi finna, i förbigå ende sagdt, ingen annan väsentlig skilnad meilan filantropien å ena sidan och socialismen å den andra, än att den förra vill afbjelpa nöden i samhället genom frivilliga, den sednare genom aftvungna allmosor, i fall det är tillåtet att begagna detta sista, något oegentliga uttryck. Grundfelet hos dem båda är att de utifrån vilja bota ett ondt som endast inifrån kan botas, vi mena nemligen sålunda. att man hos de förut redlösa väcker till lif sådana egenskaper som sätta dem i stånd at: sjelfva sköta sig, sjelfva skaffa, sig hvad d: behöfva för att höjas öfver den låga ståndpunkt de förut innehade. Endast derigenom kan man hoppas, i detta som i andra afseen den, en varaktig och säker förbättring. Det kan aldrig blifva hvarken den enskildes eller det allmännas pligt att skafa den fattige arbete, tillräckliga arbetslöner o. 8. v.; detenda som härvid åligger staten att göra är att undanrödja de hinder som göra det svårt, om ej omöjligt för de enskilde att sjelfve skaffa sig sin utkomst och om möjligt är att äfven aflägga någonting för framtida behof. Det är två krafter som isynnerhet beherrska: det nuvarande sambhället: intelligenser och kapitalet. Alla de stora framsteg i materiellt hänseende, som vår tid har att uppvisa, torde kunna sägas hafva sina grundvä sentliga förutsättningar i båda dessa krafter; på dessa hvilar hela det moderna samhället, på dem är också allt vidare framåtskridande baseradt, Dett2, som gäller om samhället i sin helhet; gäller också om hvarje enskild. Den okunnige, den som intet eger, hvad skull: han kunna hoppas att uträtta eller vinna? Intet eller nästan intet. Gör således dessa både grundvilkor tillgängliga så mycket som möjligt för alla — detta är i få ord vår åsigt i denna fråga. Gör tillfällena till kunskaper: inhemtande så rikliga och så fitigt begagnade gom möjligt. Gör kapitalets öfverflyttande dit, der det är mest eftersökt och der det med största fördel kan göras fruktbringande, 38: lätt som möjligt, och vi vilja se, om icke en betydlig del af det onda hvaröfver man nu beklagar sig skall försvinna som mörkret försvinner för solen. För uppfyllandet af dessa fordringar behöfves först ett i alla riktningar utbildadt undervisningsväsende, der kunskapers inhemtande för de särskilda slagen a! mensklig verksamhet står alla öppen; för de: andra kreditväsendets utbildande och ordnande genom ett ändamålsenligt bankvisende. Vi vilja härmed icke hafva sagt att dessa tvi omständigheter innebära allt, men de innebära så mycket, att på dem beror till en hufvudeaklig del det problem, för hvars lösning så månget ädelt sinne brinner, oesemem— sme