EN SÖNDAG VID RAMLÖSA. Pennritning af P. THOHASSON. Sköna äro alla bladen i naturens stora bok men det gifves dock vissa ställen, der dei store författaren i 1 Enda Iften punkt ned lagt så mycket af sitt gudorhliga sållle, at läsaren stännar i häpen beuhdran, utan at kunna gifva sina känslor luft i något anna än ett gladt utrop. Många sädana ställen gr vas inom fäderneslandet, ty Sverge är rikt på herrliga naturtaflor, och en af dessa är Räm l5sa helsokälla med sin romantiskt täcka öm: gifning, eh lefvatide idyll, ån perla i skaae krona, ett stycke paradis i miniatyr å förefaller det åtminstone främlingen, då han tillbringat sin dag på den soliga och daämmupptyllda slättbygden, der ögat sällar finner någon hvila och hans arma lekamer ännu mindre, ifall han är resande och färdas på rapphönas. Furu Jjuft och uppfriskande är det icke efter en sådan färd att slå sig til ro i Ramlösas skuggrika lundar! Man dricke helsa ur vattnet, ur luften och äfven ur druf vans saft, om man så vill, ty här är rikt på vexlande njutningar. Här är också samling: punkten för större delen af skånska folke under högsommaren. Alla skola-hit för at tillbringa en stund i det gröna. Vi vilja förs söka att teckna den lifighet som råder vid dylika tillfällen och välja för sådant ändamå en söndag under brunnstiden, då här är et verkligt fo klif, skiftande i många variationer. Det är ännu tidigt på morgoneh; allt ä tyst och stilla. Du hör endast trädens frimerarhviskning, foglarnes qvitter och källans friska ålder, som på många ställen porlar fråti ur berget och föder enlite bäck, hvilker lik en glindrande silfverormi shögrat sig fråtc i dalen, Du ser endast den sekelgamla sko