EN SÖNDAG VID RAMLÖSA.
Pennritning af P. THOHASSON.
Sköna äro alla bladen i naturens stora bok
men det gifves dock vissa ställen, der dei
store författaren i 1 Enda Iften punkt ned
lagt så mycket af sitt gudorhliga sållle, at
läsaren stännar i häpen beuhdran, utan at
kunna gifva sina känslor luft i något anna
än ett gladt utrop. Många sädana ställen gr
vas inom fäderneslandet, ty Sverge är rikt på
herrliga naturtaflor, och en af dessa är Räm
l5sa helsokälla med sin romantiskt täcka öm:
gifning, eh lefvatide idyll, ån perla i ska-
ae krona, ett stycke paradis i miniatyr
å förefaller det åtminstone främlingen, då
han tillbringat sin dag på den soliga och
daämmupptyllda slättbygden, der ögat sällar
finner någon hvila och hans arma lekamer
ännu mindre, ifall han är resande och färdas
på rapphönas. Furu Jjuft och uppfriskande
är det icke efter en sådan färd att slå sig til
ro i Ramlösas skuggrika lundar! Man dricke
helsa ur vattnet, ur luften och äfven ur druf
vans saft, om man så vill, ty här är rikt på
vexlande njutningar. Här är också samling:
punkten för större delen af skånska folke
under högsommaren. Alla skola-hit för at
tillbringa en stund i det gröna. Vi vilja förs
söka att teckna den lifighet som råder vid
dylika tillfällen och välja för sådant ändamå
en söndag under brunnstiden, då här är et
verkligt fo klif, skiftande i många variationer.
Det är ännu tidigt på morgoneh; allt ä
tyst och stilla. Du hör endast trädens fri-
merarhviskning, foglarnes qvitter och källans
friska ålder, som på många ställen porlar fråti
ur berget och föder en- lite bäck, hvilker
lik en glindrande silfverormi shögrat sig fråtc
i dalen, Du ser endast den sekelgamla sko-